Jannika Lassus talar gärna för en barnvänlig kyrka och vikten av att församlingen bemöter barn på rätt sätt. Så hon är mamma, ja, men också kvinna med ansvar gentemot sig själv, sin man och sin omgivning.
| Jannica Lassus (Foto: Mira Strandberg) |
Jannika Lassus har sina trosrötter i Markus församling i Helsingfors. Inkörsporten blev klubbverksamheten som på den tiden obehindrat fungerade också i dagis- och skolmiljö. ”Maritas klubb” och ”Reas klubb” åtföljdes, efter en rebellisk mellanperiod, av skriftskolan, där tron började mogna fram. Fast åren har förmildrat åsikter och förändrat synviklar.
– När jag blev kristen tolkade jag Bibeln bokstavligt till hundra procent och var mycket snävsynt. Men livet har fört mig i många sådana situationer där jag har märkt att man inte kan vara så svartvit, man måste vara medmänsklig. Jag har helt enkelt blivit liberalare, konstaterar hon.
Men kärnan i tron är den samma nu som då.
– Tron är som luften jag andas. Jag måste tro, annars kan jag inte leva. Tar man bort tron blir det bara en mörk avgrund kvar, och den vill jag inte befatta mig med. För mig är det helt klart att Gud finns.
Den livsviktiga tron skall enligt hennes filosofi ha konsekvenser i hennes liv. En av dem är att hon gärna går i gudstjänsten hemma i Karabacka kapell. Men gudstjänsten är mer än en trosföljd.
– Jag tycker om ritualerna och att konkret möta Gud. Ofta talar han till mig i kyrkbänken. Jag är gladare när jag kommer hem. Sådant som jag ängslats över och gått och burit på stryks ut och jag känner mig helad. Det handlar om att saker och ting får rätt perspektiv och att siktet på nytt ställs in på det väsentliga.
Läs mera i Kp 41/2007.
