Den förfinskade musikmångsysslaren från Texas, Christian-Charles de Plicque, har efter en lång paus givit ut en ny gospelskiva.
| CD Christian-Charles de Plicque Spirit in the dark! Angel House Records 2007. |
Spirit in the dark! innehåller ett urval låtar som ursprungligen gjorts kända av artister som Aretha Franklin, Nat King Cole, Mahalia Jackson, Rosetta Thorpe och Billie Holiday. Nu gör C.C. dem i egen version.
Resultatet blir ett gospelpaket med rötterna tydligt i den svarta gospeln och förgreningar till det bästa inom finlandssvenskt musikliv. Här finns en oöverträffad Mikael Svarvar på piano, en rytmsektion bestående av Roland Junell på gitarr, Johan Nybäck på trummor, percussion och bassyntetisator (Moog-bas), Stefan Lindblom på bas och Rasmus F. Forsman på Hammond-orgel. Lägg till en Jarkka Rissanen på gitarr, en blåsartrio med trombonisten Martin Enroth, trumpetisten Tobias Udd och saxofonisten Peter Nordwall och det står klart att det här, det är inget hafsverk. De här grabbarna vet minsann hur slipstenen skall dras. Den inledande låten Prayer Meetin’ anger takten. Jösses så det svänger. Pianosolon, blåsarstötar, basgångar, rytmglädje och dessutom exakta backing vocals av Camilla Cederholm, Heidi Storbacka, Marcus Söderström och Mikael Svarvar. Så här bra kan det bara bli när begåvade musiker har kul. Och det har de här, det märks.
Samma känsla fortsätter i titelspåret Spirit in the Dark! och, lite mer återhållsamt, i Hello New Man! God Bless the Child introducerar en mer meditativ atmosfär, till stor del tack vare stråkarrangemanget av Mikael Svarvar, som Wegelius kammarstråkar med Anna-Maria Helsing i täten gör med känsla och intensitet. Samma känsla infinner sig i Deep River, till stor del tack vare stråkarna och backingkören.
Sanningen att säga så är det just känslan i de här två sångerna som jag gärna ville få mer av på skivan. Rytm och ös och glädje finns det gott om, men jag saknar mer hjärta och innerlighet. Och en mer personlig touch på tolkningen av sångerna. Det är inga tvivel om att de Plicque har den perfekta rösten för de gospellåtar han valt, men samtidigt blir sången lite anonym. Den faller i skuggan av massan av strålande musikerprestationer. Inte för att han inte är i samma klass, bevars. Hans röst är djup, intensiv och varm, en gospelröst man gärna lyssnar till. Men om skivan skall vara en ”My Way” av gospelpärlor saknar jag mera känsla av mannen bakom rösten. Mera av hans verkliga relation till sångerna, som han skriver att han vuxit upp med. Mera C.C. helt enkelt.
