Paragraf 52 i ulänningslagen är rubricerad ”Beviljande av uppehållstillstånd av individuella mänskliga orsaker”.
Första stycket i paragrafen lyder:
”En utlänning som befinner sig i Finland beviljas kontinuerligt uppehållstillstånd, om det med hänsyn till utlänningens hälsotillstånd, de band som knutits till Finland eller av någon annan individuell, mänsklig orsak är uppenbart oskäligt att vägra uppehållstillstånd, särskilt med beaktande av de förhållanden i vilka han eller hon skulle hamna i sitt hemland eller hans eller hennes sårbara ställning.”
| Illustration: Jan Lindström |
Bland annat i fallen med den kosovoalbanska Halide Latifi i början av året och nu med irankurdiska Naze Aghai har Utlänningsverket visat att åtminstone det citerade avsnittet i utlänningslagen är endast ett stycke papper.
Detta är viktigt att notera eftersom verket i offentligheten med en åsnas envishet och sömngångares säkerhet hävdat att det enda man kan göra och gör är att följa lagen. Allt annat leder till godtycke.
Självfallet skall Utlänningsverket följa lagen. Men det skall inte ske selektivt, vilket nu förefaller vara fallet. Verket väljer ju att blunda för paragraf 52.
Att det är så bekräftas av vad företrädare för verket sagt i offentligheten, nämligen att alla asylsökande skall behandlas lika.
Det har inneburit att verket väljer bort skyldigheten – märk väl inte rätten – att beakta individuella, mänskliga orsaker. Sådana orsaker kan ju inte generaliseras och därmed inte gälla alla asylsökande. Väljer man som Utlänningsverket att behandla alla efter samma modell gjuten i rostfritt och syrefast stål, kan individuella, mänskliga orsaker inte beaktas.
Säga vad man vill om Utlänningsverket, men konsekvent är det.
Det har gamla och sjuka Halide Latifi fått känna av. Och det har Naze Aghai, som i sitt hemland med största sannolikhet hotas av våldtäkt och andra former av tortyr, av fängelse och ytterst kanske till och med av döden, fått känna av.
De individuella, mänskliga orsaker som i deras fall borde ha gett dem uppehållstillstånd har blivit uppenbara för hela folket. Med undantag för dem som fattar besluten i Utlänningsverkets namn.
Redan detta är beklagligt och farligt. Men kanske ännu värre är att verket visar fingret åt kyrkan och andra som lyfter fram och påminner om de individuella och mänskliga aspekterna. Ledande tjänstemän vid Utlänningsverket betackar sig ju i offentligheten med jämna mellanrum för goda råd.
Senast skedde det då verkets överdirektör Jorma Vuorio i en intervju för tidningarna Savon Sanomat och Keskisuomalainen upplyste församlingarna om att det inte är deras sak att ge råd om vilka beslut verket borde fatta.
Ändå är det just goda råd som Utlänningsverket förefaller vara av stort och akut behov av. Varför det är så framgår tydligt och klart redan av de hänsynslösa och obegripliga besluten bland annat i fallen Latifi och Aghai. Det framgår också tydligt och klart av den svidande kritik som professor Veikko Anttonen framför på nyhetsplats i den här tidningen.
Anttonens kritik kan sammanfattas i konstaterandet att Utlänningsverket helt enkelt inte vet vad det gör. Bokstavligt talat.
Att det är så illa ställt beror på bristande kunskap och bristande insikt om religionens och kulturens stora betydelse i länder som ofta är aktuella just i ärenden som behandlas av Utlänningsverket.
Och vad värre är: Utlänningsverket bryr sig inte om att utnyttja den sakkunskap som finns utan väljer att tro på myndigheter som talar i egen sak.
Summa summarum. Utlänningsverket uppför sig som självtillräckliga, maktfullkomliga myndigheter i diktaturer gör.
Inte som en del av ett demokratiskt land där den ständiga dialogen om vad som är rätt och riktigt för utvecklingen vidare.
Nu måste de demokratiskt valda beslutsfattarna, ministrarna och riksdagsledamöterna säga ifrån på skarpen. Så här kan det inte få fortsätta.
