| Illustration: Jan Lindström |
Då en professor i rättshistoria, Jukka Kekkonen, i offentligheten (Turun Sanomat 29.7) kritiserar kyrkan, eller rättare sagt elva kristna kyrkor och samfund, för att ge uttryck för åsikter och attityder som för hans tankar till ytterlighetsgrupper och till Europa på 1920- och 1930-talet väcker det en rad frågor.
Kekkonen framförde sin kritik med anledning av Ekumeniska Rådets i Finland skrift ”Kirkko turvapaikkana”, alltså ungefär ”Kyrkan som fristad”.
Skriften ger råd om hur församlingen skall handla då någon söker skydd och vilka principer som gäller, den berättar om erfarenheter från andra länder, om flyktingsituationen i världen och om asylsökande i Finland. (Se här).
Kärnan i Kekkonens kritik är att kyrkorna med råden i den aktuella skriften ställer sig över lagen. Skriften får honom att tänka på en handbok författad av någon radikal grupp.Den ger honom dåliga vibrationer och för alltså hans tankar till nazismen och fascismen, ideologier som – påminner Kekkonen – inte gav ett ruttet lingon för lagar stiftade av kompromissande, dumma politiker.
Att kyrkan skall handla i enlighet med gällande lag är självklart. Lika självklart är att kyrkan skall handla i trohet mot Gud och mot Hans vilja. Om gällande lag och Guds vilja kommer i konflikt är det Guds vilja som måste gälla.Så var det till exempel för de kristna människor och de kristna kyrkor och samfund som trotsade nazismens, fascismens och kommunismens ogudaktiga och omänskliga lagar. Och så måste det vara också i dag och också i liberala demokratier.
Om det är något som historien borde ha lärt oss är det att kritik och ifrågasättande inte hotar demokrati, lag och ordning. Hoten har alltid funnits och finns fortfarande i tystnad och flathet inför orättvisor och godtycke.
I trohet mot sin uppdragsgivare och sin uppgift är det därför kyrkans sak att tala och handla då lagen inte är rättvis eller då den tolkas på ett oacceptabelt sätt.
Den fråga som tränger sig på är om de kristna kyrkorna och samfunden, hos oss inte minst evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, tagit sitt ansvar med tillräckligt stort allvar.
Utvecklingen mot vidare och djupare samhällsklyftor, mot ökade orättvisor inom social- och hälsovården, mot växande individuell och kollektiv egoism, mot ensidigt ekonomiskt effektivitetstänkande och mot allt mindre förståelse för allt och alla som inte producerar och konsumerar visar att så kanske inte är fallet.
Å andra sidan kan och bör man inte heller ställa orimliga krav på kyrkor och samfund. Det är inte de utan de politiska och ekonomiska beslutsfattarna som huvudsakligen styr utvecklingen.
Men ändå …
Med tanke på den utveckling som vi ser vore det inte endast välkommet utan nödvändigt med en tydligare och oftare återkommande kyrklig röst i samhällsdebatten.
Den aktuella skriften är ett sätt för kyrkor och samfund att säga att allt inte står rätt till om människors liv och trygghet hotas och att det är den kristnes skyldighet att hjälpa människor i nöd.
Att lagen eventuellt är sådan att nöden inte alltid och till fullo behöver eller kanske ens kan beaktas är ingenting som kan eller får hindra den kristna kärleken. Däremot är det varje kristens uppgift att på sitt håll och på sitt sätt försöka rätta till orättfärdiga lagar och göra dem sådana att det är möjligt för kristna kyrkor och samfund att fullt ut följa dem utan att bryta mot Guds vilja.
Kyrkans roll i det sammanhanget är att aktivt och målmedvetet delta i opinionsbildningen och i att forma attityder. Till den delen finns orsak till kyrklig självrannsakan, till bot och bättring.
