I nummer 1/2007 i Kyrkpressen beskrev Birgitta Östdahl hur sonen Ricki på olika sätt varit till stor hjälp och välsignelse. Och det inte trots att han Downs syndrom och just för att han har det.
I samma nummer undrar hedersdoktorn i teologi, författaren Paul von
Martens varför samhället med sjukvårdspersonalen hjälp jagar ”människor
med Downs syndrom för att om möjligt med hjälp av fosterfördrivning
hindra att de föds”.Alltså för att se till att människor som Ricki och
von Martens egen dotter, människor som har sin viktiga, välsignade
plats i livet, inte skall finnas.Evangelietexten för senaste söndag,
Trettondagen, berättade bland annat om hur kung Herodes gav sig på jakt
efter ett ovälkommet barn, vars födelse en stjärna hade
förkunnat.Herodes hann inte förhindra att det föddes, men med hjälp av
sina trogna soldater gjorde han processen kort med alla gossebarn som
kunde vara den judarnas kung som hotade hans och i förlängningen kanske
till och med romarrikets ställning i regionen.De ”sakkunniga”, de vise
männen, som han hade bett att bli underrättad av om var barnet fanns,
hade däremot svikit. De hade i en dröm fått uppmaningen att inte
avslöja var Jesus fanns och ”tog en annan väg hem till sitt land”.
Eventuellt kan det kännas orimligt och motbjudande att koppla samman
dagens jakt på foster med Downs syndrom och Herodes framfart i Judéen
för drygt ett par tusen år sedan.
Då var det ju fråga om att en samvetslös skurk till kung ville slå vakt om sin makt och om dess rikes makt han representerade.
I dag är det ju fråga om – hävdas det – att preventivt förhindra
lidande. En människa med Downs syndrom kan ju inte leva ett så kallat
normalt liv. Och föräldrar till en sådan människa förorsakas massor med
problem av olika slag.
Med tanke på hur dyra människor med Downs syndrom påstås bli för
samhället är det dessutom en direkt inbesparing om man aktivt ser till
att sådana inte alls får födas.
Kopplingen inte bara kan utan måste i alla fall göras. Det som gör den
ofrånkomlig är att det finns en gemensam nämnare för det som hände i
Judéen för 2000 år sedan och det som händer i dag.
Den gemensamma nämnaren är bristen på respekt för människovärdet.
Naturligtvis kan man alltid diskutera om respekten för människovärdet
är större eller mindre i dag än för 2000 år sedan. Och naturligtvis kan
man alltid diskutera vilka uttryck respekten kan eller bör ta för att
den skall anses existera.
Sådana diskussioner är dock sekundär och anemiska och berör dessutom ofta element i marginalen.
Det enda som egentligen är av betydelse för bedömningen av vår syn på
människovärdet är hur vi behandlar de svagaste och mest försvarslösa.
Detta därför att respekten människovärdet inte kan graderas. Och
respekten kan inte graderas eftersom den inte är relaterad till hurudan
människan är till sin natur, vad hon gör, vad hon duger till eller hur
hon ser ut. Respekten bygger på att människans liv är heligt och
okränkbart.
Respekten för människovärdet antingen finns eller inte finns. Något som
heter lite respekt för människovärdet är lika omöjligt som att en
kvinna är lite gravid.
Kommer vi ihåg detta torde det inte vara svårt att se varför berättelsen om Herodes framfart är aktuell också i dag.
Våra strävanden att hindra ”onormala” människor, sådana som ”stör” oss,
att födas kan kanske te sig mera civiliserade och motiverade än Herodes
försök att bli kvitt judarnas kung. Men är de det verkligen?
I bägge fallen är det ju sist och slutligen fråga om att vi låter våra
intressen och preferenser gå före respekten för människovärdet.
Fortsätter vi på den vägen ställs för eller senare frågan varför det
skulle det vara fel att på ett eller annat ”civiliserat” sätt aktivt
förkorta livet om det a) inte från första början var önskvärt eller om
det b) inte längre är det?
Då kommer vi förmodligen alla förr eller senare att befinna oss i
farozonen. En del av oss blir för gamla, andra blir för sjuka, andra
igen för beroende av olika former av stöd. Vi blir för besvärliga
och/eller för kostsamma för att få leva.
Ett är säkert: det kommer att finnas övertygande argument – medicinska,
sociala, ekonomiska – också för framtida system och handlingar som inte
bygger på respekt för värdet på sådana människor som Östdahls son eller
von Martens dotter.
Säkert är också att det alltid finns människor eller maskiner som
underrättar makten om var sådana människor finns så att systemet kan
”ta hand om” dem.
Det är dags att välja en ny väg.
