– Jag föddes med en författarsjäl i mig, säger 75-åriga Elsie Johansson, en av Sveriges mest kända författare.
Hennes senaste bok Näckrosträdet, som handlar om Hildur som lever i ett
olyckligt äktenskap med en deprimerad och periodvis otrogen man, har
tryckts i 600 000 exemplar och legat etta på försäljningslistan för
skönlitteratur för vuxna i Sverige.
– Hildur förmår inte överge sin man, och jag kan tänka mig att många
moderna människor blir frustrerade på hennes sätt att vara och tycker
att hon skulle ha sparkat ut den där karln för länge sedan. Men
kärleken är som näckrosträdet, obeskrivbar, seg och uthållig. Under
ytan växer det ett sammelsurium av trådar som inte syns på ytan. Det är
inte så lätt att klippa av en kärleksbindning.
Bakom sig har Elsie Johansson en klassresa eller kunskapsresa som hon
föredrar att kalla det från ett fattigt arbetarhem och yrket som
postexpeditör till självständig ordkonstnär. Det dröjde nästan femtio
år innan hennes första bok kom ut.
– Jag debuterade vid 48 med dikterna i Brorsan hade en vevgramofon.
Författarskapet öppnade sig en helt ny värld för mig. Jag hade ju inte
den bakgrunden.
Fattig
lsie Johansson växte upp i ett fattigt arbetarhem i Vendels socken
utanför universitetsstaden Uppsala, som ligger 60 kilometer norr om
Stockholm. Familjen bodde i en rucklig stuga och hon var mycket ensam
och fick rå om sig själv.
– Syskonen var utflugna och pappa jobbade på byggen i Uppsala och var bara hemma om helgerna.
Hon började skriva barndikter och rita serier när hon var sju åtta år
gammal. Dikterna handlade om naturen, Gud och katten. I skolan samlade
lärarinnan dikterna i en liten bok med svarta pärmar. På detta sätt
fick hon bekräftelse.
Det fanns ingen annan som skrev eller målade eller sysslade med konstutövning i hennes familj. Hon var ett fundersamt barn.
– Jag var ju lite udda får jag säga. I arbetarhemmen på landet fanns ju
i allmänhet inga böcker. Mamma var väldigt glad och stolt över mig. Det
var pappa med, men han uttryckte det aldrig, utan det fanns där som en
dragning i mungipan.
Efter folkskolan fortsatte Elsie Johansson i realskolan. Många av
hennes kamrater studerade vidare i gymnasiet men så långt kunde inte
hennes familj sträcka sig.
– Jag kände tydligt när jag gick i läroverket att jag hade ett helt annat liv än mina kamrater.
Någon studentmössa blev det inte för hennes del. Istället blev hon
anställd på posten i Uppsala. Med tiden utbildades hon till
postexpeditör och utbildare av kassörer.
– Jag slutade skolan när jag var sjutton. Det gällde att göra det bästa av tillvaron.
– Postyrket var inte ett drömyrke, men i förhållande till mitt ursprung
var det ett fint yrke och en stor fördel att vara anställd på posten.
– Allt i livet är avsett att lära oss något.
Läs mera om Elsie Johansson i papperstidningen 2/2007.
