Sanning och konsekvens

När jag skriver det här så trimmar min granne ogräs i sin trädgård. Det är ett våldsamt, enerverande oväsen som jag accepterar som en del av vardagen. När jag i min tur trimmar min egen trädgård ger jag visserligen igen, men det är nog inte det som våra dueller handlar om. De handlar inte om att skipa primitiv rättvisa, öga för öga och tand för tand. Det är fråga om en överenskommen grundprincip: vi ger varandra frihet att ansa, vårda och låta växa – även om det inte sker precis som vi själva skulle önska.

Jag tror inte en enda av oss kan säga sig veta hur livet ska levas. Det riktiga och sanna finns inte hos oss, utan mitt ibland oss. För att vi tillsammans ska kunna ana mittpunkten måste vi våga se det rika i att vi som individer närmar oss detta centrala från olika håll och avstånd. Principen är likadan i kyrka som på torg – vi behöver människor som är unika, helhjärtade och villiga att mötas.

Åsikter kan vi tillägna oss, men övertygelse växer inifrån. Det finns en fascinerande samtidighet av kraft och fara i övertygelsen. Ju gåtfullare spegelbilden är, desto ihärdigare verkar vi vilja förklara exakt vad vi ser. Vi läser i sand och ristar in det uttydda på stentavlor.

Utanförskap är oerhört jobbigt på ett individuellt plan, och förödande för oss som kollektiv. Om vi i samhälle eller församling skär bort de delar vi själva inte tycker om så förskjuter vi jämvikten, och plötsligt ligger det verkligt sanna inte längre i mitten. I extrema fall – i sekter och diktaturer – hävdar enskilda individer en ofelbar rätt och tvingar andra att sluta upp omkring. Mittpunkten flyttas ut i periferin, och en egen sanning skapas.

I all sin torftighet är det därför viktigt att jag får tycka illa om en specifik psalm – även om det för någon kan verka fånigt, osmakligt eller rentav stötande. I ärlighetens namn så är ”Måne och sol” inte en särskilt stor fråga för mig, så jag tänker inte ordna en demonstration. Däremot går jag gärna i Prideparaden i Jakobstad nästa sommar.