Sensommarens vemod

I skogen lyser guld i mossan och kantarellglädjekarusellen svindlar i mig. Jag viker varligt ner mossan med blåbärsblåa fingrar och fyller min korg av sällsam lycka.

Blåklockan ringer andakt i gläntans katedral. Jag plockar bara en och offrar den åt stora myrstacken, står kvar och ser blomman förvandlas.
Jag står getporsberusad ute på mossen, bortom tid och rum. Jag är tuva, tall och ängsull. Jag är skogsduvan, luften under hennes vingar och gammelgran. Jag är. Jag bara är. Är i varandet, på samma sätt som den som säger sig vara ’Jag är den jag är’. Den Skapare vars avbild jag är.

Så kör vemodets skördetröska med ett brutalt bröl genom mitt sinne. På rådjursstigen framför mig ligger två grenar i kors, till och med enbären är Kristusmärkta. Underbart är kort. Fast barndomens dagar var ju ändå evighetslånga? En sommar var eoner av obruten tid. Vad hände med tiden? Vad hände med alla drömmar? Vad hände med förmågan att helt gå upp i leken, livet? Allt kött är hö. Var växt skall dö. Snart är semestern slut. Den nordiska sommaren är kort. Det jordiska människolivet är kort. Allt, allt detta. All denna skönhet måste jag avklä mig.

Det finns ett alldeles speciellt vemod som hör sensommaren till.  Samma vemod som hör vuxenlivet och medelåldern till. Den avgrunden kan ingen kantarellglädje, inget stundande kräftkalas i världen överbrygga mer än för några timmar. Den finaste sensommardagen drar en isande vind från avgrunden genom mig, en näve knyter sig hårt runt hjärtat: I bästa fall är bara hälften kvar. Hur har jag använt mina dagar? Har jag brukat dem väl? Är mitt glas halvfullt eller halvtomt?
Jag faller på knä i mossan, andas djupt och långsamt, andas in och andas ut, in och ut och svaret stiger med självklarhet upp ur mitt inre. Evighetsekot susar i mina öronsnäckor. Viskar enhet, helhet, öppenhet och närvaro i mitt väsen. Här och nu. Det finns ingen annanstans att gå. Sen får vi se.
 
Men jag vågar hoppas att det någonstans i evigheten finns en glänta i skogen där mossan är mjuk och blåbären för alltid är stora och söta.
(Jungfru Marie sänghalm är det smörsoliga moln av väldoft som på nyktert språk omtalas gulmåra och på Linnéspråk Galium verum. Den blommar från slåtter till sensommar)

Katarina Gäddnäs är författare.