Jag är intresserad av både stort och smått.  Mitt intresse  för det stora har fått mig att läsa en del (mera lättsmälta!) böcker i astronomi. Och intresset för det som är smått har fått mig att försöka förstå (utan att  lyckas så väldigt bra) en del om kärnfysik och mikrobiologi.

En galax, som t.ex. vår vintergata, är ett exempel på något stort. En atomkärna är liten. En cell i min kropp är ganska liten. Den fråga som då inställer sig är: Var befinner sig en människa? Är hon mera stor eller liten på denna skala? Jag har läst någonstans (tyvärr minns jag inte var) att människan befinner sig precis i mitten mellan det största och det minsta. Och det är först under de drygt  senaste 100 åren vi ens har kunnat räkna ut detta. På 1800-talet var varken rymdens enorma mått eller elementarpartiklarnas storlek kända.

Själv har jag lekt med tanken att det universom vi befinner oss i är den nödvändiga förutsättningen för att liv och därmed människor skall kunna existera. Vi bor i ett finjusterat universum på en planet som befinner sig på exakt rätt avstånd från en stjärna av rätt storlek. Jordaxelns lutning och jordens rotationshastighet är just precis sådan att förutsättningarna för liv finns. Likaså är förekomsten av grundämnen som syre och kol precis den rätta.  När ateisten skall förklara varför allt är så osannolikt fint justerat så hamnar han i svårigheter.  Jag har sett flera debatter där ateister griper till parallella universum som förklaring till detta. Man förutsätter alltså att det skulle finnas miljarder miljarder universum som vi inte kan se. – Tänk att man hellre griper till en sådan helt obevisad och osannolik hypotes än att tänka sig att det möjligen kunde finnas en Gud!

Mitt intresse för det lilla har gjort mig intresserad av makrofotografering. Man brukar definiera makrofoto som fotografering med objektiv som förstorar till åtminstone skala 1:1. Det betyder att ett föremål som är lika stort som kamerans sensor (eller filmruta) fyller upp hela bilden. Med ett bra makro-objektiv kan man få en myra att fylla upp hela bilden.

Om jag skall ta en promenad i skogen med kameran runt halsen sätter jag gärna på ett makro-objektiv. Då finns det alltid intressanta saker att fota, t.ex. fjärilar, skalbaggar och andra småkryp.  Sätter jag istället ett teleobjektiv på kameran kan det bra hända att jag kommer hem utan bilder. Det är inte sagt att jag råkar se en örn eller någon annan intressant  fågel på min promenad.