"Vad skulle du tycka om att flytta utomlands?" Den frågan fick jag av min blivande man några månader innan bröllopet för knappt fem år sen. Jag var ju den av oss två som inte hade några band till New York, förutom mitt jobb och nu honom, så för mig var det ett enkelt ja. Men vi beslöt att vänta och lära oss leva vårt liv tillsammans utan att lägga till den dramatiken det första året som nygifta.

Min man (ja han heter Jeff, det är väl lika bra att ni blir du med varandra redan från början, för jag gissar att han nog kommer att frekventera en hel del i mina historier framöver denna månad) var intresserad av att studera vidare inom psykologin och på så sätt kom alternativen Stockholm och Bologna med i bilden.

Vi började i Stockholms-ändan, men dörren till Karolinska öppnades aldrig, medan Bologna såg mycket mera lovande ut. Jag hade i mitt stilla sinne tänkt lite på Spanien eller nåt sånt för vi hade båda läst lite spanska i skolåren, men Italien... ja varför inte? Heter man Pagliaroli så passar det ju ganska bra, där kan de väl åtminstone uttala det rätt!  Och visst var jag lite nyfiken på att pröva ett nytt språk, det har jag haft i bakhuvudet i många år.

Sådär kronologiskt skedde allt dethär sommaren 2008. Vi fick reda på att forskningsläsåret i Bologna skulle börja i januari, och att resultaten av inträdesproven och intervjuerna skulle ges i november. Rent praktiskt säger man inte upp sitt LIV och flyttar på sig inom en månad, så nu ställdes vi inför vår första trosfråga: vågar vi chansa?

Vi bad och bad och pratade och diskuterade, men såg inga skrifter på väggen eller blixtar över himlen som bekräftelse hit eller dit. Så vi beslöt göra det som kändes bra för oss: fortsätta be om Guds ledning, och samtidigt planera att ta klivet rakt ut, och lita på att Gud skulle leda oss rätt, i princip antingen se till att inget blev av eller låta oss åka. Stänga och öppna dörrar. Ordspråksboken 16:9 - "Människans hjärta tänker ut sin väg, men Herren är den som styr hennes steg".

Vi sa upp våra respektive jobb, likaså hyreskontraktet och planerade att flytta i december. Till Italien. Kanske Bologna, kanske inte. I början av december stängdes Bologna-dörren, så nu var vi plötsligt fria att tänka på andra alternativ. Vi hade fått kontakt med ett nya-zeeländskt par i Livorno som var där som missionärer för Living Waters (ett själavårdsprogram som Jeff jobbat en del med i New York), och när vi helt plötsligt fick reda på att vi kunde skeppa min bil till just den hamnstaden, så tänkte vi: varför inte börja där!

Jag hade aldrig hört talas om Livorno, men blev glad att höra att staden ligger i Toscana, och dessutom vid västkusten. Solnedgångar i havet, ni vet. Inom en vecka efter att vi kommit hit, i januari 2009, gick vi båda på italienskakurs två eftermiddagar i veckan, bodde i en liten bungalow nära havet och kände oss väl mottagna i en levande Elim-församling här. Inom fem månader hade Jeff börjat jobba, och jag började jobba i augusti.

Nygifta som vi ju ännu var, njöt vi båda av den otroliga friheten som vi kände under denna mellantid utan jobb, bekymmer och utan måsten. Genom Living Waters-arbetet här kände vi oss lite som missionärer och hade förmånen att resa med våra nya-zeeländska vänner och hjälpa till med kurser och själavård på Sardinien, uppe in norra och nordvästra Italien, samt även i södra Schweiz under denna vår. Jag gav mitt första vittnesbörd på mycket knagglig italienska i mars, och Jeff strax efteråt. Vi kände båda en otrolig glädje och tacksamhet att få göra något såhär spännande mitt i livet! Stiga av ekorrhjulet och ta ett enormt steg ut i det okända, och upptäcka att vi klivit rakt genom en öppen dörr.