Vad rör sig i himlavärlden, vilken förundran väcker ännu denna natt?
De senare åren märker jag att julnatten med herdarna på fältet och juldagsmorgonen med alla sovande i huset och ett besök i julottan utgör min innersta jul, den längtan och det behov som finns och trängtar efter sin egen tid och uppmärksamhet, inte på ett oartigt sätt, men välkomnande, inbjudande så att jag inte kan motstå att gå in i natten med stjärnorna som gnistrar och höra fåren bräka. Vad rör sig i himlavärlden, vilken förundran väcker ännu denna natt?
Så när vår julaftonskväll är över och alla går in till sig, endast stjärnan i köksfönstret får lysa hela natten över krubban inunder, då kommer den där rösten igen, inbjudan till helighet?
Det har varit många bråda dagar med förberedelser och många kära ansikten jag mött på besök borta eller hemma med god mat och god vilja med sorgsna mänskor och glada, tysta och högljudda och det är just så som det ska vara. Men tillika behövs den där speciella längtan, tvåsamheten med något så stort att inte universum räcker till, något så förundransvärt att blicken inte vet om den ska se upp mot världsalltet eller inåt mot hjärtat: djup möter djup, som psalmisten någonstans skriver i Psaltaren då hav möter hav. Guds rörelser.
Jag läste en bok i adventstid som heter Advent. Islänningen Gunnar Gunnarsson skrev den 1936. Den handlar om Benedikt, hans bagge Barsk och hans hund Leo som varje år beger sig första advent upp mot bergen och glaciärfloden för att leta upp vilsna får som inte hittat hem i trygghet under hösten då man samlat in fåren i nejderna. Samma färd har Benedikt gjort i tjugosju år och han är nu femtiofyra. En liten vacker bok om längtan, ansvar och tillit mellan Gud och mänska, djur och mänska samt mänskor emellan i snöns virvlar, månsken, hett kaffe, lä och storm, seghet och förnöjsamhet. Den är en skatt att ta till sig som vinterläsning. Jag låter Benedikt få tala:
Benedikt tog med varsamhet ordet (Advent, min anm.) i sin mun, detta stora, stilla, förunderligt främmande och dock samtidigt förtroliga ord, kanske var det för Benedikt det mest förtroliga av alla. Nå, han visste inte så noga vad det betydde men det var en väntan i det, förväntan, förberedelse – så mycket förstod han. Efterhand som åren gick hade detta enda ord kommit att gälla hela hans liv. Ty vad var hans liv, vad var människans liv på jorden om inte en otillräcklig strävan som dock bärs upp av väntan, förväntan, förberedelse?
Fridfull jul.


























