Lätt tro vi att diakonal hjälp bara handlar om att ge – människomöten formar oss, bär oss, förändrar oss

Jag går i ett shoppingcenter och passerar en affär. Jag tittar in, blir en aning rörd och varm i hjärtat. Ett minne väcks till liv – en stund med en person jag mötte i mitt arbete.

Hen hade mist allt. Ändå kunde hen skratta. Gråta. Vara närvarande. Trots det tunga bar hen på en styrka som smittade. Under den korta tid vi sågs trodde jag att jag var där för att hjälpa en människa i nöd. Men det var jag som gick därifrån med ett nytt perspektiv på livet.

Hens attityd i den ytterst svåra livssituationen var kraftgivande. Att våga vara sårbar, att inte ge upp hoppet – även när det inte fanns någon tydlig väg framåt. På något sätt blir man påmind om hur mycket kraft vi människor har i oss. Mera än vi själv kan tänka.

I diakoni och själavård är vi medvandrare. Vi vandrar en kortare eller längre sträcka tillsammans. Det är lätt att tro att diakonal hjälp bara handlar om att ge. Men i verkligheten är det sällan så. Varje gång jag möter en människa, händer något också i mig. Det är som om våra livsberättelser speglar varandra, och i det mötet får vi båda chans att växa. Möten är levande. Och ofta helande – för båda. Det är heliga ögonblick som stannar kvar i minnet. Det formar oss, bär oss, förändrar oss.

Ibland tänker jag att personerna jag mött är som stjärnor på himlen. De lyser med sin egen styrka. Jag tänker på dem med respekt, glädje och kärlek. De har lämnat spår – inte bara i mitt minne, utan också i mitt hjärta.