Hur man skapar en kultur

Det hade aldrig hänt mig förut, att bussen inte tagit mig ombord. Jag stod på rätt hållplats och det var rätt buss. Men en annan buss hade stannat till på hållplatsen strax innan, och chauffören såg mig antagligen inte.

Nu befann jag mig 45 minuter från Helsingfors centrum, så en kvart senare kom nästa buss i samma riktning. Jag berättade trumpet för den chauffören att hans kollega kört förbi mig, och jag har aldrig blivit övergiven i hela mitt liv. Han tyckte så synd om mig att jag fick åka med gratis.

På vägen hem hann jag bara ta fram mitt kort för att betala, när busschauffören mötte mig med ett stort leende och sa: ”Kyytiin vaan – joululahja!” Det kan ha haft med saken att göra att jag hade en tomteluva på mig. När jag steg av gav jag honom en chokladstång som tack. Jag hade köpt tre för en rund summa i R-kiosken.

När kvällen kom tänkte jag med tacksamhet på de båda busschaufförerna. Jag kände att jag hade blivit sedd. I kraft av det hade jag försökt se andra.

Människor som sprider glädje, hjälper och tjänar gör det sällan för att få något tillbaka. Det är min erfarenhet efter att ha levt i sammanhang där människor ger av sin tid, kraft, pengar och andra resurser för att vara till hjälp. Det är deras gensvar, deras sätt att se på världen, deras sätt att vara.

Nikola Tesla, växelströmmens uppfinnare, ansåg att all energi ytterst kommer från solen, och följaktligen att elektricitet i alla sina former är en gåva från Gud, eftersom Gud har skapat solen. Därför ansåg han att elektricitet tillkommer alla och att det vore oetiskt att ta betalt för det.

Jag tänker lite motsvarande att kärlek, i alla sina uttryck, har sitt upphov i Gud. Gud är kärlek. "Vi älskar därför att han först älskat oss," skriver Johannes (1Joh 4:19).

Människor kan också drivas av andra krafter. Det är en intrikat filosofisk diskussion, vad godhet är och hur man känner igen godhet bland alla andra drivkrafter.

Jag är tillitsfull intill blåögdhet. Jag har t.o.m. ett par psykologiska utlåtanden som beskriver mig så. Jag brukade tänka att det är detsamma som att vara naiv. Men efter några decennier med mig själv har jag kommit till att jag inte alls är naiv. Jag är tvärtom väldigt medveten, både om mina egna blandade motiv och om att allt inte är Gud som glimmar. Men jag är trotsigt och envist optimistisk. Jag tror på kärleken som en förändrande och helande kraft.

Jag ser inte det goda i mänskligheten för att det är det enda som finns att se. Men till skillnad från allt det andra för kärlek framåt. Jag väljer att lägga mina andetag på att blåsa under den glöden.

Människor som sprider glädje, hjälper och tjänar gör det sällan för att få något tillbaka. Desto viktigare därför att ge ett gensvar, ge stöd. Att göra något kärleksfullt medför en utsatthet, en sårbarhet. Det gäller såväl årets Lucia Daniela Owusu som en busschaufför i huvudstadsregionen. Sa jag att båda mina busschaufförer hade mörkare hudfärg än jag?

Kultur är vårt sätt att leva tillsammans, och vi lever tillsammans. För att göra det hela ännu mer tillspetsat: vi skapar den kultur som vi kallar den finländska kulturen genom varje ögonkast, kommentar, gest, möte och händelse.

Varje gång vi väljer kärlek i stället för hat, varje gång vi väljer att inkludera i stället för att exkludera, blir Finland ett mer kärleksfullt land och den finländska kulturen lättare att leva i och med.

Låt kärleken få ett gensvar, en fortsättning - och ett försvar, när det behövs. Kärlek har ingen hudfärg, och inte heller ålder, kön eller social ställning. Gud är kärlek, och Gud har gett sig själv till oss alla, en gång i Mellanöstern.

"Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem." (Luk. 2:19)