Om vi inte bekräftar och försvarar människovärdet faller Finland ihop som ett korthus

När hennes svarta hår glänste i solen kunde man se att det var blåsvart. Det kändes annorlunda att fläta det och hela hon doftade av främmande kryddor. När det blev vårfest bar hon en klänning som kom som från en annan värld – en ljusblå med skira volanger. Exotisk. Hennes mamma hade ett stort och varmt leende, som min.

Min hemby utanför Jakobstad på 90-talet var en multikulturell miljö. Gränserna mellan ”oss” och ”dem” bleknade bort och försvann: på skolgården, i väntrummet, på grillfester och föräldramöten. Kvar fanns det som förenade oss – målet och drömmen om ett gott liv i ett gott samhälle. Politik i sin utlevda form, kan man kanske säga.

Jag skäms ännu över att jag en gång frågade min vän om hon längtade hem, till sitt hemland. Hennes blick stelnade till, och hon vände bort sitt ansikte. ”Jag kan aldrig åka tillbaka,” sa hon stumt. Hon tog inte ordet ”hem” i sin mun. Plötsligt förstod jag. Det fanns inget ”hem” att åka tillbaka till. Hennes hem var hos oss. Hennes hemby var min hemby – likafullt hennes som min. Hon hade ingen annastans att gå. Inget annat land, ingen alternativ barndom. Och jag hade, med min fråga, skapat ett avstånd. Jag hade fått henne att känna sig utanför, som en främling.

Människan är en känslig varelse. Rätten att få finnas till, höra till och ta plats må vara hur grundlagstryggad som helst. Men om vi inte bekräftar den i ord och handlingar när vi lever tillsammans, väger den lätt mot upplevelsen av utanförskap. Det erfor jag bittert som nioåring, jag såg det i hennes stelnade blick.

Om en nioåring med en okänslig fråga kan få någon att känna utanförskap, hur mycket kraft har inte en offentlig persons ord och handlingar – eller tysta medgivande.

Nu har jag en nioåring och vi satt häromdagen och åt våra frukostflingor. Jag hade läst dagens nyheter och han ville veta vad som bekymrade mig. ”Det kan hända att regeringen faller ikväll”, sa jag med en oplanerad ton av apokalyptisk dramatik. Så naturligtvis ville han veta vad och varför, vem och hur.

Det tog oss en halvtimme att reda ut vad demokrati och rösträtt är, hur en regering blir till, vad invandringspolitik är och vad rasism är.

Men hur förklarar man för en som inte ser hudfärg vad rasism är? Mitt barn växer liksom jag upp i en multikulturell omvärld, men med en avgörande skillnad: illusionen om ett enhetssamhälle finns inte längre. Också jag kan med lätthet säga att det var en illusion, även om den tedde sig som myt på 90-talet: sann för den som tror på den. Fortfarande kan uttryck som ”Finlands folk” blåsa liv i illusionen om enhet, lite som klåda i ett några dagar gammalt myggbett. För honom är homogenitet, likformighet, inget självändamål. Och annorlundahet är inte en exotiskt fläkt från en annan värld. Det bara är, här och nu.

Jag försökte förklara för honom vad rasism är. Om hur det finns de som tänker, att det bästa vore om hit inte kom några människor någon annanstans ifrån – någon som är annorlunda, ser annorlunda ut, tänker annorlunda och tror annorlunda. Jag utvecklade tankegången, och hans stora blå ögon blev om möjligt ännu större och blåare. ”Men mamma, är inte alla lite annorlunda?”

Han fortsatte med en referens till en kaffereklam, som menade att muggarna är olika, men kaffet är detsamma, och att vi alla är likadana inuti. ”Det är förresten inte heller sant,” sa han med eftertryck. ”Vi är inte alls lika inuti. Tvärtom är ju allihop olika. Det enda som är lika med oss är att vi är människor.”

Ja, jag älskar mitt barn och ser honom med rosa linser, men jag önskar att jag hade formulerat det själv.

”En människa är en människa är en människa”, sa den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu.

Om vi inte bekräftar och försvarar människovärdet faller Finland ihop som ett korthus. Om inte inte alla människor är lika värda, vad motiverar vår demokrati? Om inte alla människor har rätt att leva tryggt och söka skydd för sitt liv, vad är grunden för vår socialpolitik, invandringspolitik, rättsamhället? Om inte alla människor har rätt att vara del av samhället, varför den fria bildningen? Och om inte alla människor har rätt att växa och utvecklas, varför tryggar religionsfrihetslagen rätten att formulera sin tro och dela den med andra?

Nu har frågan ställts. Är alla människor lika värda? Hur ska vi förstå de grova formuleringar som väckte frågan, och de svepande förklaringar, urskuldanden och ambivalenta ursäkter som gavs för att besvara den? En fråga av den här digniteten, människovärdet, som är grunden för det samhälle vi känner som vårt, måste besvaras med stadig blick.

Jag kommer att ge mig själv och min familj det svar jag upplever att jag inte fått. På onsdag 19.7 kl. 17 går jag med i ett demonstrationståg från Ständerhuset till Riksdagshuset för att efterlysa en nolltolerans mot rasism och för att markera att människovärdet är okränkbart.

Jag önskar att frågan aldrig hade ställts. Jag längtar tillbaka till den tid, när alla människors lika värde var en självklarhet. Ja, jag vet att kultur är en väv som vävs av oss som lever och är. Såtillvida är den ny för varje ny tid, det inser jag. Men att vi skulle riva upp väven ända tillbaka till trådarna i varpen trodde jag inte.

Vi kan inte välja vår tid – men nog vad vi säger och gör. Nu är tid att bekräfta alla människors lika värde, i ord och i följdriktig handling.