Sorgen och glädjen vandrar tillsammans

Jag fyllde nyligen femtio år. Jag firades under några blåsiga julidagar med kära vänner och godsaker på tallrikar och i glasen. Det vankades födelsedagsöverraskningar jag både lite visste om och faktiskt blev överraskad av. Men firandet kryddades av blandade känslor. Min sedan länge minnessjuka mamma har de senaste veckorna plågats av en seg lunginflammation och det har varit osäkert hur många dagar hennes uttorkade kropp skall orka streta på.

Några vänner frågade om vi alls ska fira, kanske jag inte förmår kalasa just nu? Men jag sa ”ja!” och tänkte på ett citat av den amerikanska HBTQI-aktivisten Edith Windsor : ”Don’t postpone joy!”. Just nu känns det som att jag gjorde rätt. Också fast mina tankar hela tiden snurrar kring min mammas kommande död var det värdefullt att fira tillsammans med familj och vänner. Eller kanske det är just pga dödens närvaro som det var så viktigt?

Redan under många år har jag umgåtts med frågor som ”hur ska jag kunna existera som människa utan min mamma”? Jag har på något vis försökt förbereda mig mentalt för det som inte går att förbereda sig för. Mammas alzheimer har gjort sorgeprocessen lång, när det har varit som svårast för både henne själv och oss närstående har jag i ärlighetens namn periodvis varit både desperat, irriterad och utmattad. I smyg har jag önskat att hennes synvillor och beteendeförändringar mm skulle övergå i någon slags lugnare fas där hon inte längre pinas av rädslor och tvångstankar, så att hon skulle komma till ro också fast hon inte längre är lika ”med” oss andra.

Nu när mammas död är nära är min irritation sedan länge utbytt mot någon form av väntande lugn och en nästan överraskande stark kärlek till henne. Både mammas och hela familjens drygt tio-åriga maratonlopp med alzheimern som följeslagare närmar sig slutstationen. Det har inte varit lätt. Men när mamma och jag nu inte längre möts i orden har jag smekt henne otaliga varv på armen, som hon gjorde när jag var sjuk som barn. När hennes frånvarande grumliga ögon ser mot mig men ändå inte ser mig möter jag trots det intensivt blicken och hoppas att hon på något plan får en trygg känsla av det hon ser. När jag försiktigt matar mamma med lite saft på en matsked och hon mödosamt suger i sig har jag inte tråkigt, det här kan jag ännu göra för henne. Jag fylls av en värkande och blommande kärlek när jag tycker att vi på något sätt når varandra, eller när jag bara tittar på henne och försöker etsa in henne i mina innersta minnesskrymslen.

Jag kommer antagligen alltid att koppla dagarna kring min 50-årsdag med mammas bortgång. Födelsedagsfirandet påminde mitt stillsamt gråtande hjärta om glädjen i tillvaron. Och så är det väl, att sorgen och glädjen vandrar tillsammans.