Ett bedrövat hjärta föraktar du inte Gud
En sommar för många år sedan satt jag i det stora köket från förrförra sekelskiftet där solen så vackert kom in över de bräda golvplankorna, och läste, om och om igen samma psalm ur Psaltaren. Jag hade kört fast i mitt inre och bad enträget den här psalmen i mitt hjärta. Behövde på något sätt få mer kärlek, luckras upp inombords, känna glädje över att jag är ett Guds barn. Det var vissa avsnitt i psalmen som jag läste så ihärdigt att orden skulle borra igenom lagren som låg över mitt bröst:
Rena mig med isop, så att jag blir ren, två mig, så att jag blir vitare än snö.
Skapa i mig, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig inte från ditt ansikte och tag inte din helige Ande ifrån mig. Låt mig åter få jubla över din frälsning och håll mig uppe med en villig ande.
Psalmen (ps 51) är känd för att handla om Davids syndanöd när han bedragit sin vän och tagit hans hustru till sig samtidigt som han gett anvisningar om hur vännen, maken till Bat-Seba, skulle dödas vid fronten. Men orden är allmängiltiga, bönen personlig flera tusen år senare när hjärtat kört fast – helt oberoende av omständigheterna. För mig, tror jag, att det då framför allt handlade om livsleda, en önskan om att både ge upp och fortsätta. Jag behövde Guds stora nåd för att resa mig ur svårmodet. Och psalmerna har i alla mina år som kristen fått hjälpa mig att uttrycka mina känslor eller min längtan när egna ord känts futtiga, slitna, verkningslösa.
Du vill ju ha sanning i mitt innersta, lär mig då vishet i mitt hjärtas djup.
Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud.
Jag satt i den röda gungstolen och bad denna psalm sommarmånaderna igenom och följde med hur solen förflyttade sig över de ljusbruna golvplankorna, hur trasmattans färger var invävda.
Vad det sedan än handlar om – vårt förkrossade och bedrövade hjärta -så får vi stundom enträget klamra oss fast vid Guds löften om att möta, beröra oss så att vi kan leva äkta och med tacksamhet, får gråta skrika, bäva, förtrösta. Och ibland är det så självklart: vi bara vilar i Hans hand, solar oss i Hans gemenskap.
