Inte lätt att spara rätt
Det är inte lätt att vara politiker, speciellt inte kvinnlig politiker. Men med det nya regeringsprogrammet verkar det bli ännu svårare att vara fattig. Jag hoppas jag har fel. Det är förstås lätt att kritisera olika sparåtgärder och jag är verkligen ingen expert på socialpolitik. Jag hoppas verkligen att det ska gå att halvera antalet personer som får utkomststöd och spara 100 miljoner om året, men jag förstår inte hur det ska gå till utan att människors nöd ökas. Utkomststöd får man ju bara när andra stöd inte räcker till. Som alla vet ökar fattigdom risken för mental ohälsa, fetma, social utanförskap etc även i rika Finland.
Jag hoppas innerligt att politikerna både i riksdagen och i välfärdsområdena ger klara riktlinjer för vad inom hälsovården som inte längre skall prioriteras då resurserna skärs ner, likaså att socialarbetarna också får klara linjer så att alla klienter bemöts så rättvist som möjligt. Annars ökar den etiska stressen i gapet vad en borde göra enligt gängse vårdrekommendationer och vad en kan göra. Den stressen är redan alldeles för stor och är en bidragande orsak till personalflykten från den kommunala sidan. Nyligen var det en privat aktör som inte fick tillräckligt läkare för att sköta arbetet på en mindre hälsostation i Helsingfors. Något måste göras åt arbetsbördan. Som tips kan jag berätta att det inte räcker att sjukskriva enskilda plikttrogna skötare när väggen kommit emot då de gjort 2 personers jobb något år.
Hur mycket som skärs i biståndet är inte ännu klart, men rika Finland behöver tydligen skära ner kvotflyktingarnas antal till 500 människor. För vi är ju så bra på att hjälpa flyktingarna på ort och ställe, eller hur?
