Glitter av förundran i både ögon och själ
Mitt jobb som kulturkoordinator för Åbo stad är varierande och sällan tråkigt. Ena dagen gäller det dansfadderbesök på seniorboenden, andra dagen bokas författarbesök till skolor eller så handlar det om serietecknarverkstäder och estradpoesi-shower.
Här om veckan var det babykultur för hela slanten. Kring åttahundra 0-2-åringar fick under den tvåspråkiga Babyveckan tillsammans med sina vuxna uppleva allt från sagomassage, barnvänlig graffitivägg, rim och ramsor och ordlös teater för alla sinnen. Efter just den här återkommande veckan i början av sommaren brukar jag tillsammans med min medarrangerande kollega vara ganska slut och färdig, men också glad. Rentav lycklig.
Den där lyckan har jag genom åren spårat till att komma från den förundran jag ser i småttornas ögon. Det är klart, det blir en del skrik, mjölkuppkastningar och bajslukt kring de blöjfyllda roskisarna, men den där förundran är det jag minns bäst från varje år med Babyveckan!
Förundran som glittrar i ögonen när några färgglada schiffongdukar dansar i luften. Förundran som sprittar i benen på den som bara nästan kan gå när en altviolin spelar live-barockmusik. Förundran i hela kroppen när en filurig handdocka knackar dig på foten.
Jag tänker ofta på förundran. Jag övar mig i förundran. Jag suger kraft och tröst ur förundran. Under en bra dag kan jag förundras över både smått och stort, både sådär spontant i stunden och när jag på kvällen funderar på vad dagen förde med sig. Under en dålig dag kan jag förundras över att jag orkade, över att jag klarade mig, över att jag imorgon får en ny dag med nya möjligheter.
Cynikern kanske harklar sig och tycker att det är naivt att odla förundran. Men jag vill bjuda in förundran att vara en ännu mer närvarande följeslagare i livet. Jag tror det gör gott för både mig själv och min omgivning.
