Ode till en nästan bortglömd verklighet
Ibland blir det lite komiskt. När jag slår upp ordet ”drömmar” på nätet trillar en massa recept på småkakor fram på skärmen. Många kakor är förvisso drömgoda men somliga är så fantastiskt goda att det fått namnet Drömmar. De få gånger jag bakar blir resultatet oftast nånting som närmast kunde kallas Mardrömmar: platta sega saker som inte ska vara platta och absolut inte sega. När jag nu tänker på drömmar så tänker jag alltså inte på småbröd utan på den vanligen nattetid aktiva filmapparat som projicerar sina dramer under pannloben när kroppen sover.
Idag på världsdagen för drömmar – World Dream Day – slår jag ett slag för den drömska verkligheten. Och jag tar stöd i den franska psykoanalytikern Didier Anzieu (1923–1999) som med mina mycket förenklade ordparader förklarar drömmens väsen ungefär så här: Drömmen fungerar som ett slags retningsskydd runt den sovandes psyke och skärmar av de intryck dagen fört med sig. Men drömmen fungerar också som en känslig hinna mottaglig för mentala bilder – stillbilder lika väl som rörliga motiv. Ja, ibland kunde man kanske jämföra drömmen med en videosnutt eller en trailer.
Nästan alla människor drömmer, även om minnet av drömmen kan fallera. De enda som inte drömmer är spädbarn och psykotiska personer och det förklaras med att de inte kan skilja på vaka och sömn. Drömmens centrala uppgift är, enligt Anzieu, att dagligen återuppbygga det psykiska höljet. Att drömma är följaktligen oerhört viktigt med tanke på vår mentala hälsa.
Det här får mig att reflektera över samspelet mellan yta och innehåll. Kroppens spänst och styrka upprätthålls med fysiska aktiviteter men själ och ande söker i första hand sina näringskedjor under huden. Det måste rimligtvis innebära, bland annat, att mina medvetna fantasier och dagliga tankeströmmar på något förunderligt sätt beblandar sig med nattens drömbilder och kanske återuppstår som mer eller mindre medvetna insikter som hjärta och hjärna sedan fortsätter att processa – en gudomlig rundgång.
Och jag tänker: Gud talar visserligen ständigt till mig men kanske det bara är i drömmen som vi småsnackar så där riktigt otvunget – ja, det låter nästan som en lovsång (och här kommer dagens smått ansträngda ordlek) – som man ofta gör vid ett bord med drömgoda småkakor och varma drycker – Te Deum.
