Hyllning till schyssta vuxna

Jag skulle kanske inte kalla mig själv för en riktig fotbollsmamma. Jag inbillar mig att då ska avkomman störta från turnering till turnering och att jag själv borde baka plåtvis med mockarutor och sälja wc-papper. Jag har aldrig hållit på med någon lagsport, men nu har jag märkt hur jag uppskattar vad lagandan kan betyda för en spelare. I slutet av utesäsongen brukar barnen spela mot föräldrarna och det brukar vara jätteroligt även om jag är medveten om att jag mest kan springa och heja med hög röst, någon bollkontroll har jag inte.

När barnet var litet tänkte jag att han kunde prova på innebandy, så kunde jag som ”frusikocko” få tillbringa tid inomhus. Men barnet ville annorlunda, han meddelade redan den första sommaren vi bodde här i Jakobstad att han skulle börja spela fotboll i Jaro. I dessa lägre årskullar är talkoförväntningarna måttliga och som nyinflyttad under covidpandemi blev de andra föräldrarna mänskor man automatiskt fick se då och då och kunde hälsa på. Barnets lag är riktigt stort och det känns som att varannan jämnårig pojke spelar där. Vi stöter ofta på vänner och bekanta under sommarturneringarna. Det hjälper mig att känna mig mer som hemma.

Det jag skulle lyfta fram mest i denna text är värderingarna som tränarna betonar så tydligt. Barnen är där för att utvecklas som fotbollsspelare och som mänskor och ha roligt. Tränarna poängterar att alla skall stötta varandra och att man visar respekt för sina motståndare. Föräldrarna är tillsagda att inte blanda sig i taktiken, endast ropa uppmuntrande budskap och att applådera även det andra lagets framgångar.

Vilken skillnad till hur vissa vuxna fotbollssupportrar beter sig. Jag har ingen stor erfarenhet av fotbollsmatcher, men blir illa berörd om en spelare hånas högljutt av vuxna män som borde veta bättre. Inte kan jag gå fram till vitt främmande mänskor och be dem uppföra sig bättre, men måste förklara åt barnet att så där är det barnsligt och fräckt att säga. Här kanske jag måste påpeka att det har varit bortalagets motståndare som jag blivit sur på. Men jag förstår något av hur hög tröskel det säkert kan vara att vara den ”humorlösa kärringen” som försöker jobba mot manschauvinism, hbtq+-fobi och rasism, i fotbollsvärlden och utanför den. Jag måste verkligen tacka alla vuxna som jobbar inom olika hobbyformer med andras barn. De är otroligt viktiga och gör världen lite bättre. Det behövs.