Köpcentret Iso Omena ligger nära till för Timo Soini, som bor i Ivisnäs i Esbo.
Köpcentret Iso Omena ligger nära till för Timo Soini, som bor i Ivisnäs i Esbo.

Timo Soini ältar inte, han går framåt

politiker.

"Börja öva nu, för i himlen måste ni ändå komma överens." Det är Timo Soinis hälsning till sannfinländska politiker och finlandssvenska journalister.

13.2.2020 kl. 12:04

När Timo Soini går på stan och träffar folk tror hälften fortfarande att han är partiledare för Sannfinländarna. Men just nu tar han det lugnt. Han har skrivit en bok om populism. Han föreläser. Ungefär varannan vecka går han i katolsk mässa.

Många vill veta vad han tycker om Sannfinländarna i Jussi Halla-ahos tappning.

– Det är lite besvärligt för påven Franciskus att Benedictus fortfarande lever och skriver böcker. På samma sätt borde jag inte uttala mig så mycket om partiet. Jag har lämnat det bakom mig, säger han.

Timo Soinis politiska karriär började tidigt. Han gick med i Finlands landsbygdsparti (FLP) som 16-åring. Det var radikalt, men hans pappa sa att det var okej så länge han skötte skolan.

– Med tanke på att jag är en politiker som valt ovanliga vägar så var mitt barndomshem väldigt vanligt. Kanske min trygga familjebakgrund möjliggjorde ett dynamiskt arbetsliv. När jag tänker på dem jag växte upp med så ser jag att många är i graven, andra har andra skador. Man fattar det inte som barn, när man växer upp i trygghet, hurdant det är när tryggheten inte finns.

Han har alltid trott på Gud. Han gillade att bläddra i farmors Nya testamente och titta på bilderna. I skolan var religion och historia hans favoritämnen. När han valde studiealternativ funderade han på teologi, men det blev statsvetenskap.

– Jag visste att det inte fanns en framtid för mig i lutherska kyrkan eftersom jag inte godkände kvinnliga präster. Så jag drog mina slutsatser och blev katolik.

Soini är känd också för sitt abortmotstånd. Många liberala katoliker har uttryckt irritation över att han blivit katolska kyrkans ansikte utåt.

– Jag är för katolska kyrkan det som Päivi Räsänen är för den lutherska, ler han.

– Ofta händer det mig – även om jag skulle vilja undvika det – att jag träffar kvinnliga präster som jättegärna vill tala med mig. Detsamma gäller kvinnor som varit med om en abort. Men jag har inget behov av att vädra mina åsikter med dem. Jag kommer inte att ändra mig, och jag vill inte döma någon.

För honom har biktens sakrament varit viktigt.

– Bikten har bevarat mig. Jag har varit med om allt möjligt i politiken, och jag har själv varit hård. Jag har gjort alla möjliga synder, och jag har fått mycket kritik.

På senaste tiden, säger han, har man begärt att han offentligt ska göra upp med sitt förflutna.
– Man har sagt att när jag var med i Sannfinländarna var det ändå en viss måtta med allt, men nu är det helt hemskt: har jag inte dåligt samvete? Då svarar jag att bikten är mellan mig och Gud. Jag biktar mig för Gud. Om det finns grejer som stört mig så har jag gjort upp räkningen med dem. Det finns människor som ältar och ältar och går tillbaka. Jag säger: Gå inte tillbaka, har du bett om förlåtelse så är du förlåten. Då gäller det att gå framåt.

Hans kristna tro är en viktig del av hans liv.
– När det känns som om huvudet exploderar tar den inte bort rädslan helt, men den gör rädslan mindre. När jag inte är rädd vågar jag mer. Man kan inte skrämma mig till tystnad.

Du tänker säkert som troende att allt som sker ingår i Guds plan. Har den tanken någonsin varit svår, till exempel när allt gått dig emot?
– Visst har jag också haft besvikelser, till exempel i karriären. Jag kom in i riksdagen först på sjätte försöket. År 1999 var jag jättebesviken. Ändå har jag aldrig tvivlat på Guds existens. Jag har tänkt att Gud har annat att göra än att följa med min karriär. Ändå har det känts bittert när gudlösa sprungit förbi mig från höger och vänster … någonting är fel här, har jag tänkt.
– Nu efteråt har jag sett att om jag hade fått allt det jag fick för tidigt, för lätt – då skulle jag inte ha hållit för pressen.

Jag tänker att populism är lite som framgångsteologi: en karismatisk ledare och ett glatt budskap. Men katolska kyrkan är hierarkisk och predikar också motgångar. Varför är du katolik egentligen?
– Jag har aldrig tänkt på det på det viset. Men det har gjort mig gott att katolska kyrkan är en hierarkisk organisation, där jag som lekman tvingats anpassa mig. Min uppgift är bara att tro, och det är svårt för en människa som jag.

Hur svår har invandrarfrågan varit för dig, som katolik?
– Den har varit svår. Det är en främmande tanke för mig att någon skulle vara annorlunda för att hon har en annan religion eller annan hudfärg eller språk. Det ingick i FLP:s arv att inte avvisa dem som var annorlunda, där fanns många som blivit sparkade i huvudet på olika sätt. Så skulle det vara också i mina Sannfinländare. Men sedan kom det här andra gänget med, och med dem sådant som inte hörde till min repertoar. Och eftersom det är ett brett parti …

Förde ni dialog om invandringsfrågor inom Sannfinländarna?
– Jo, det gjorde vi. Det invandringskritiska gänget var som en riktig sekt, de gav inte alls efter. Men de var väldigt flexibla i andra frågor. Det enda de krävde var en striktare invandringspolitik. Och då gick det ofta så att eftersom allt passade dem var de lätta att samarbeta med på andra områden. Genom att ge efter i alla andra frågor lyckades de vända hela partiets invandrarpolitik i en hårdare riktning. De som ville ha mer familjepolitik tänkte: okej, får jag det så ger jag efter gällande invandringen. Så fungerade dynamiken inom partiet.

Var du irriterad över att det gick så?
– Jag vet inte riktigt. När man leder ett parti i tjugo år, som jag gjorde – det är alldeles omänskligt. Idag överlever en partiledare ungefär lika länge som en budbärare vid fronten. Ett förlorat val, och så är du borta. Så när du leder ett parti måste du se den stora bilden och nöja dig. Visst har partiledaren makt, och jag har styrt partiet med hård hand. Jag har försvarat mina grejer, men jag har också förstått att jag inte drar upp alla linjer, också jag måste göra kompromisser. Ibland blir de bättre, ibland sämre. Till dem som muttrat om hur populistpartiet ser ut har jag sagt: Det är inte ett alternativ att det inte skulle finnas ett populistparti i Finland. Det som man kan välja mellan är om det är ett sådant parti som leds av Timo Soini eller ett sådant som leds av Jussi Halla-aho.

Finländare brukar alltid fråga utlänningar: Vad tycker ni om Finland? Men vi finlandssvenskar är också lite osäkra. Vad tycker du om finlandssvenskar?
– Jag svarar som man brukar svara på den frågan: Jag känner några finlandssvenskar, och de är jättetrevliga!

Han tror att det att finlandssvenskar tänker att sannfinländare inte gillar dem har sina rötter i relationen mellan FLP och SFP.
– Och i SFP finns det många olika sorters typer. Till exempel Joakim Strand, han är ju en god bror, intelligent typ. Inställningen till honom är helt annan än inställning till Eva Biaudet. Och min status i SFP är säkert bättre än Halla-ahos eller Jussi Niinistös eller Sampo Terhos.

När han hör om finlandssvenskar som undviker att tala svenska på offentliga platser blir han förskräckt.
– Det godkänner jag inte alls. Modersmålet är en så djup identitetsfråga. För mig är det så här: i Finland bor det finländare. En del av dem har finska, andra har svenska som modersmål. En del har något annat.

I politiken menar han att stämningen blivit dålig också på grund av medierna.
– Många sannfinländare känner att om det är Svenska Yle eller Hbl som kommer, så kommer de för att attackera. Det är alltid negativt. Ingen vill någonsin veta vad sannfinländare tycker om skattepolitik eller tomatodling i Närpes eller pälsnäringen. Det handlar alltid om invandring och språk. Det har pågått i åratal, och det har gjort situationen inflammerad – inte så mycket mellan sannfinländare och finlandssvenskar som mellan sannfinländare och de svenskspråkiga medierna. Den relationen är ganska dålig.

Och visst kolliderar politikerna också. Till exempel han och Eva Biaudet.
– Jag har inget emot henne, men hon har ju helt omöjliga åsikter.
– Joakim Strand igen – helt utmärkt typ! Vi lärde känna varandra alldeles av en slump. Under de första veckorna i riksdagen sitter man i alfabetisk ordning. Soini, Strand och Stubb. Strand satt mellan mig och Stubb – och han var politiker, han kunde verkligen utnyttja det att han satt mellan oss de två veckorna. Han var första periodens riksdagsledamot, och lite senare var kompisen på ena sidan finansminister och den andra utrikesminister. Då sa jag: Nu träffade jag en SFP-politiker som genast fattade hur man gör politik. Han hoppade över det onödiga. Han kunde driva sina frågor med mig, också språkfrågan, mycket lättare än någon som skällt på mig under hela sin karriär. Vi människor är nämligen barnsliga, också jag.

Timo Soini får en idé om hur man kunde förbättra relationerna mellan sannfinländare och finlandssvenska journalister.
– Tänk om man skulle ordna ett veckoslut i en stuga: Sannfinländska politiker och finlandssvenska journalistföreningen. Så måste de laga mat tillsammans och städa.

Det kunde bli en realityserie.
– Ja! Det skulle bli bra! Alla skulle säkert inte komma överens, men en del kunde komma riktigt bra överens.
– Bägge lägren måste se sig i spegeln. Mer kristen nästankärlek. Börja öva på den nu, för i himlen måste ni ändå leva tillsammans. Eller i helvetet. Det lönar sig att öva, för man kommer inte därifrån sen.

Katolska kyrkan har för tillfället ont om präster i Amazonas. Kyrkan har fört en diskussion om huruvida den kunde tillåta gifta män att bli prästvigda, om det på det viset gick att få tillräckligt många präster till Amazonas. Timo Soini värjer sig för tanken. Om man öppnar den dörren …
– Jag har ibland funderat på varför jag är så fixerad vid det här. En sida av det är att jag faktiskt tror att det är män som ska vara präster. Men jag tar det också personligt: Det här tog ni (lutherska kyrkan) ifrån mig. Den chansen har jag inte längre. Om jag inte blivit präst som ung hade jag kanske kunnat bli det senare.

Kanske nu?
– Ja. Och vad gäller prästerskap i katolska kyrkan är jag i samma läge som kvinnorna: det är inte möjligt för mig, för jag är gift. Timo, det är inte din grej! Om du inte är redo att åka till Amazonas … Det skulle kunna vara lösningen! Där skulle du få en bra rubrik, säger han och skrattar gott.

Sofia Torvalds



Sven Grankulla är ordförande
för den arbetsgrupp som utrett framtidsalternativen
för de laestadianska bönehusföreningarna inom LFF.

Nattvard. Den möjlighet kyrkolagen ger att fira nattvard utanför kyrkorummet kan minskalaestadianernas behov att bilda egna församlingar. 16.2.2024 kl. 12:41
Tre av fyra lekmannaombud är nya: Martina Harms-Aalto, Anita Ismark och Olof Widén

KYRKOMÖTET. Tre av fyra lekmannaombud från Borgå stift är nya i kyrkomötet. Präströster efter tisdagens kyrkomötesval är borta – i posten – och valnämnden fick avbryta rösträkningen. 14.2.2024 kl. 18:44

KYRKOMÖTET. Expresspost från Åland var inte tillräckligt för att trygga valprocessen. De 22 röster som är borta avgör vem som blir prästombud i kyrkomötet. 15.2.2024 kl. 12:41

KYRKOMÖTET. Kvasten gick i kyrkomötet. Många av de sittande ombuden blev inte omvalda. Närmare två tredjedelar av plenisalen är nytt folk. Fortfarande finns inte kvalificerad majoritet i frågan om samkönade äktenskap 15.2.2024 kl. 12:14
Man kan skriva ut och sätta upp kalendern på väggen eller på kylskåpet, tipsar Emelie Wikblad.

fastan. Före påsken kommer en fyrtio dagar lång fasta. Den här tiden är en möjlighet att lämna bort och skala av för att hitta fokus inför påsken. 13.2.2024 kl. 14:19
Församlingen och körerna bidrar till att Alex Pollock trivs i Jakobstad.

PERSONEN. Han har varit lärare i engelska i fyra olika länder och lärt sig språket i tre av dem. Alasdair Pollock kom till Jakobstad för snart trettio år sedan. Språket, musiken, årstiderna, havet, skogen och människorna fick honom att stanna. – Jag har fått mycket mer än jag gett, säger han. 9.2.2024 kl. 09:58
– Sista dagen på klostret visade en av nunnorna oss Heliga Birgittas rum. Där i rummet nedkallade hon välsignelsen över oss. Det var starkt. Den välsignelsen följde med mig hem, säger Eva Andersson.

profilen. Eva Andersson har varit i ropet sedan hon stickade vantar till påven. Färre vet att hon också räddat hundar i Korea och extraknäckt som risleverantör. 7.2.2024 kl. 13:40
Modet att våga – som att delta i The Voice – har kommit senare i hans liv.

ETT GOTT RÅD. Christer ”Chrisu” Romberg önskar att hans femtonåriga jag hade fattat att man kommer bara en bit på vägen med talang. Han är aktuell i sångtävlingen The Voice of Finland på teve, men han är också ungdomsarbetsledare i Sibbo svenska församling. I sitt jobb umgås han mycket med konfirmander, alltså 15-åringar. 7.2.2024 kl. 10:00
Fanny Willman är född i Pedersöre och uppvuxen i Nykarleby och Vasa.

PERSONEN. När Fanny Willman var sexton år började hon skriva kolumner för Vasabladet. I februari utnämns hon till ledarskribent för Kyrkans Tidning i Sverige. – För mig är det mer naturligt att skriva ledare än andra journalistiska texter. 6.2.2024 kl. 17:56
Rebecka Stråhlman, en av arrangörerna för Ungdomens Kyrkodagar, ger delegaterna en eloge. De är förebilder i att motverka polarisering.

ungdomens kyrkodagar. UK uppmanar kyrkomötet att ta ställning i frågan om samkönade äktenskap. Om det var upp till kyrkans unga skulle frågan redan vara avgjord. 5.2.2024 kl. 15:43

KYRKOMÖTET. Klockan går och kyrkan ställs inför allt större utmaningar. Men kyrko­mötet är en trög koloss som inte producerar beslut. Under senaste mandatperiod tog tre av dess utskott saker och ting i egna händer. 5.2.2024 kl. 10:00
Katarina Gäddnäs, Sören Lillkung, Silja Sahlgren-Fodstad och Jani Edström diskuterade vilka krockar som uppstår när kyrkan möter konsten. Undergräver det trovärdigheten som konstnär eller kritiker att vara troende?

Konst. – Mycket hellre analyserar jag en film som handlar om tvivel jämfört med en färdigtuggad berättelse om tro, säger filmkritikern Silja Sahlgren-Fodstad. 5.2.2024 kl. 15:15
Rapporten tog inte upp förslaget att grunda en egen kyrka.

laestadianer. Över 3 000 finlandssvenska laestadianer är involverade i diskussioner om att rörelsen ska ta steg ur den evangelisk-lutherska kyrkan. I allt större utsträckning kommer man att hålla nattvard och konfirmation i sina egna bönehus. Alternativet att grunda en egen kyrka är ändå inte aktuellt. 30.1.2024 kl. 14:04
Jennifer Enqvist är glad över att en del församlingar börjat satsa på unga vuxna, men vill gärna se mer av samma vara.

ungdomens kyrkodagar. Jennifer Enqvist är en av de delegater som är på väg till UK i år. Hon vill se församlingarna bli bättre på att inkludera barnen, kyrkans framtid. 29.1.2024 kl. 12:22
Forskning visar att det budskap som barn får med sig, utöver bibelkunskapen, är: ”Var snäll.” – Det är inte vad kristen tro går ut på, menar Joseph Sverker.

Teologi. Tron måste ges vidare med en öppen hand, inte en knuten näve. – Barn kan också tänka teologiskt, säger den svenske teologen Joseph Sverker. 26.1.2024 kl. 09:00

För Johan Byggningsbacka är glädjen den känsla som fyller hans påsk.

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00
På påsken får man släppa sin glada mask och bara vara sorgsen, säger Jaana Kettunen från Kyrkslätt.

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00
Annika Kuivalainen, som jobbar för Frälsningsarmén, ber varje dag att hon ska få vara till välsignelse för någon.

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00
Janne Saarikivi är språkforskare och författare.

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00