En av de mest omtalade och sålda finlandssvenska romanerna ifjol var Peter Sandströms Transparente blanche, en stillsam historia om en medelålders man, hans mamma, och tillbakablickar på levt och olevt liv. Det var en stilistiskt avskalad och tankfull roman som på sätt och vis får en fortsättning i Laudatur. Sandströms huvudperson är än en gång en man som heter Peter. Om honom säger Sandström gåtfullt ”jag vet inte alltid vad han tänker, men jag vet var han bor”.
Det här halvbiografiska greppet är smart. Sandström har full frihet att plocka tankar och detaljer ur sitt eget liv utan att vi vet vad som är fiktivt eller inte. Om Transparente Blanche hade mamma i centrum är det pappas tur nu, och handlingen kretsar kring en händelserik sommar i Peters ungdom. Precis som tidigare kontrasteras den berättelsen mot en osäkrare nutid. Medelålders manlig angst finns det med andra ord här också, men det är mindre introvert och mer uttrycksfullt: Peter må vara lite vilse i tillvaron men han känner sig själv rätt bra.
Ungdomssommaren han återger visar sig bli turbulent. Peters föräldrar upplever en kris i sitt sävliga äktenskap och allting ställs plötsligt på ända. Den unge Peter känner marken gunga under sina fötter, och han är ensam: fästmön och systern är båda utomlands och han måste själv försöka behärska situationen.
Den vuxne Peter är en tänkande och kännande man som trots det står lite utanför sitt eget liv. Frun är upptagen med sin akademiska karriär och barnen börjar bli främlingar för Peter, som nostalgiskt ser tillbaka till tiden då de var små, då han var ofelbar och behövd; tiden innan han hunnit göra så många misstag. Äktenskapet går på tomgång – eller gör det? Dröjande och drömmande försöker den vuxne Peter få klarhet i tillvaron, samtidigt som hans unga jag, ännu emotionellt knuten till sina föräldrar, bara kan se på när hans värld hotar gå under.
Sandström, hemma från Nykarleby, har en fin känsla för det genuint österbottniska. Replikskiftena är sparsmakade och vardagliga, och när stora känslor står på spel saknas de stora orden i den verbala verktygslådan. Då säger man istället något annat, som kan vara ännu mer avslöjande.
Laudatur är en sympatisk bok, i mitt tycke ännu bättre än föregångaren. Förutom en njutbart uttrycksfull stil ger Sandström också en röst till männen i sin generation – de som lämnat hemtrakterna, brutit de långa banden och format sitt eget liv. Tillhörighet och identitet är ingenting vi blir klara med, och i Sandströms sällskap är det gott att fundera vidare.
BOK
Laudatur
Författare: Peter Sandström
Förlag: Schildts & Söderströms 2016
