Robert Eriksson, föreståndare i Sävedalens missionskyrka i Göteborg, sångare och skribent, har skrivit en bok med ett tema som många kan känna igen sig i: Varför har jag inte blivit godare än så här när jag ändå varit kristen så länge?
Jag gillar speciellt bokens första del, kanske för att den är den mest personliga. Eriksson skriver om de svagheter de flesta av oss bär på.

I något skede tappar jag sugen, och det har att göra med själva bokformatet. Jo, Robert Eriksson har mycket klokt att komma med, men jag har läst böcker som den här så många gånger. Personlig erfarenhet varvas med bibelcitat, varvas med analys, slutar med en lågmäld konklusion. Det är absolut inte påträngande, det är fundersamt, oftast mycket klokt.

Men vad är det som ska få en andlig bok att verkligen lyfta? Den personliga erfarenheten, den som är djup och dramatisk. Eller också ett språk som genomlyses av helighet.
Har man inget av det måste man åtminstone vara rolig.

När det är sagt vill jag också säga att Robert Eriksson har mycket klokt att komma med. Särskilt fastnar jag för hans tankar kring trons årstider: hur vi går från en enkel tro till en mer komplex, från en frågande till en harmonisk. Jag gillar också hans ärlighet, till exempel då han medger att han både som sångare i ett kristet band och som pastor kämpat med att kombinera en längtan efter att förmedla ett budskap med en längtan efter framgång.
Samma gamla nya jag är inte en dålig bok. Min fråga är: Fungerar andlig litteratur av det här formatet egentligen då det gäller att växa som kristen?

Samma gamla nya jag. Om att upptäcka Gud och bli den jag är
Författare: Robert Eriksson
Förlag: Libris 2014