Eftersom det är ett tag sedan C.S. Lewis dog (exakt 50 år, faktiskt) har de flesta Lewis-fans antagligen försonats med tanken att det inte är lönt att vänta på några nya verk: bäst att titta i bokhyllan därhemma och läsa om någon av de gamla godingarna i stället. Men se där tog man fel.

Förlaget Libris i Sverige firar 50 år efter Lewis död med att ge ut ett verk som innehåller en samling på femton texter, många av dem aldrig tidigare översatta till svenska: Världens sista kväll och andra texter.

Jag har alltid gillat Lewis, allra mest för att han är en lysande stilist, i sina bästa ögonblick samtidigt knivskarp och fylld av kärlek. När Lewis är bra är han så bra att jag känner att hans texter aldrig kommer att åldras.

Men sedan kommer de där stunderna då jag är tacksam över att jag inte var fysiskt på plats och åhörde just det föredraget som nu är nedtecknat och översatt och inbundet mellan två pärmar för att begrundas av kommande släktled. När han är som sämst är Lewis som en insändarskribent av den där knarriga, envetna och självgoda sorten.

Samlingen Världens sista kväll innehåller texter av bägge sorterna: härliga och jobbiga. Till de härliga hör Härlighetens tyngd (The weight of glory) som jag nu för första gången läste i sin helhet. Det är en text som Lewis skrev som en predikan i en av universitetskyrkorna i Oxford i juni 1941. Den handlar om den längtan som Lewis tror är inbyggd i oss, den där känslan som vi drabbas av varje gång vi ser eller hör något riktigt vackert. Vi kunde kalla den romantik eller nostalgi, Lewis tror att känslan finns där för att den är en längtan som enbart kan tillfredsställas i himlen.

Sedan ger han sig in på gissningar om vad ord som ”ära” och ”härlighet” kunde betyda i livet efter döden. Det budskap Lewis försöker banka i oss är att det inte finns några ”vanliga människor”. Det är ”odödliga varelser som vi skojar med, jobbar med, gifter oss med, snoppar av och utnyttjar – odödliga skräckväsen eller eviga ljusvarelser”.

En annan fin text är Bönens kraft (The efficacy of prayer). På ett enkelt och logiskt sätt reder Lewis ut bönens problem: hur kommer det sig att vi samtidigt uppmanas att be ”ske din vilja” och samtidigt får en känsla av att vi kan be om precis vad som helst i Jesu namn? Och inte bara be utan också få vår bön besvarad. Lewis ger inga svar, han är lika förbryllad som jag, men det hjälper mig i min egen förvirring att han formulerar frågan så tydligt.

Personligen tycker jag att C.S. Lewis är som bäst när han skriver om att vara kristen på ett sådant sätt att han riktar sig till dem som också är kristna. Då kan han tillåta sig att vara osäker, det finns en mildhet över texterna, ett personligt inslag som man kan och vill ta till sig.

Det är när Lewis börjar föreläsa för den vilseledda, ateistiska massan som jag har svårt med honom. Han argumenterar, krånglar in sig i komplicerade resonemang och får i värsta fall läsaren att känna sig både korkad och upprorisk. Jag kan föreställa mig hur han smågnabbades just på det här sättet med sina professorskolleger – och jag orkar inte lyssna.

Lyckligtvis kan jag välja. Den här samlingen innehåller glittrande guldkorn men också sådant jag aldrig har som avsikt att läsa om.

Författare: C. S. Lewis
Förlag: Libris 2013