Recensioner

Alla förtjänar en andra chans

Krister Uggeldahl
FILM
Les Misérables
Regi: Tom Hooper.

”När man älskar en annan människa ser man Guds ansikte.” Citatet är hämtat från den färska musikalversionen av Les Misérables, fritt efter Victor Hugos Samhällets olycksbarn som publicerades år 1862.
Men trots att andligheten i filmen inte sällan antar högst vardagliga, känslomässiga former har man ingalunda fuskat bort de mera existentiella kvaliteterna.

De facto kretsar handlingen i filmen kring det här med brott och straff, försoning och botgörelse. Till saken hör att den gode Hugo vägrar att skriva på den populärkulturellt sanktionerade tesen enligt vilket kyrka och tro hör endast makthavarna och förtryckarna till.

När Jean Valjean (Hugh Jackman) första gången i sitt liv stiftar bekantskap med nåden – en lyx som trasproletariatet inte nödvändigtvis har råd med – sker det i ett kapell.
Valjean är, som bekant, den före detta straffången som efter nästan tjugo år i sinkabirum (hans brott var att stjäla en brödbit, ämnad åt sin systerson) blir villkorligt frigiven. Hans lott är att driva omkring, fattig och hungrig.

Det enda ställe där han känner sig välkommen är bönehuset – vilket inte hindrar Valjean från att som tack lägga beslag på kyrkosilvret. En gåva, uppger pastorn, när myndigheterna knackar på dörren.
Det blir vändpunkten för Jean Valjean, som i rollen som borgmästare ställer upp för Anne Hathaways nödställda ensamförsörjare. Alldeles som om detta skulle imponera på hans plågoande, den mer än lovligt nitiska polischefen Javert (Russell Crowe).

Fast nu är det ju inte endast det goda och det onda som drabbar samman i filmen, regisserad av engelsmannen Tom Hooper (The King´s Speech). Hand i hand med den inbördes rivaliteten vädras också mera revolutionära stämningar.

Och här, i gränslandskapet mellan det personliga, det andliga och det sociala samt samhälleliga, fattar filmen eld. Visst finns det mera glättiga partier i Les Misérables men trots det andas helheten en säregen pregnans – inte minst med tanke på den i regel så glättiga musikaliska inramningen.

Men det som gör att himlarna öppnar sig, det känns faktiskt så, är skådespelararbetet. Kanske kunde man hävda att Jackman och Crowe anslår en något ”akademisk” ton i sina sångpartier men vänta bara tills de unga tu – Amanda ”Cosette” Seyfried och hennes käresta, Eddie Redmayne – stämmer upp i Kärlekens höga visa.
På den punkten får jag lov att hänvisa till det inledande citatet. Storslaget är bara förnamnet.


samer. Ärkebiskopen böjde sitt huvud tre gånger i den liturgiska ångergesten och bad på kyrkans vägnar det samiska folket om förlåtelse. Kyrkan har inte alltid handlat rätt i Sápmi. Med vad händer nu? 2.6.2025 kl. 10:00

SAMER I KYRKAN. Kyrkan vill ibland framstå som den största av syndare och berätta hemska historier om sig själv från förr. Men det som räknas är var kyrkan står inför samernas framtid, säger den samiska teologen Lovisa Mienna Sjöberg. 2.6.2025 kl. 10:00

den blomstertid. Har du någonsin undrat hur ”Den blomstertid nu kommer” skulle låta på Vörådialekt? Nu behöver du inte undra längre. 30.5.2025 kl. 14:52

Kolumn. Vår första bön i lidandet ska inte i första hand vara att Gud tar oss ur lidandet – utan att vi bjuder in honom att vandra med oss genom det. 30.5.2025 kl. 13:35

Replot. Hans Boije har i sommar hållit i rodret i Replot i nästan 1,5 år – nu är det dags att dra vidare och låta ny krafter ta över. 30.5.2025 kl. 13:17

SAMKÖNAD VIGSEL. Biskoparna fick tack för sin vägledning och sin "medmänsklighet och sitt bejakande av kärleken mellan människor". 10.6.2025 kl. 14:31

PINGSTKONFERENS. Stefan Sigfrids är pingstpastor i fjärde generation. Förra veckan var han programchef för Världspingstkonferensen med över 6 000 deltagare i Helsingfors. 10.6.2025 kl. 10:35

BORGÅ STIFT. I Borgå domkyrka vigdes på söndagen fyra personer till tjänst i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 9.6.2025 kl. 19:43

SAMKÖNAD VIGSEL. Finlandssvenska laestadianer och evangeliska skrev på protestuppropet. Folkmissionen driver utvecklingen. 9.6.2025 kl. 14:00

Personligt. Då hon fick sitt drömjobb tackade hon ja – sen blev hon diagnosticerad med cancer och sa upp sig. Plötsligt kände hon sig väldigt ensam. Elin Nylund tror inte så mycket på att göra upp en tioårsplan för livet, men hon vet att det alltid blir kväll, hur tung dagen än varit. Det är en tröst. Kanske till och med nåd. 11.7.2025 kl. 12:54