Hobbit – En oväntad resa
Regi: Peter Jackson.

Vår tids rädsla för allvar, heter en pamflett av den svenska filmregissören Roy Andersson. Titeln säger det mesta och Anderssons filmproduktion säger resten.

Samtidigt är det uppenbart att det finns en sorts beställning på de ”stora berättelserna”, bortom kvartalsrapporter, EU-toppmöten och Facebook-uppdateringar. Och kanske är det mot den bakgrunden man ska se det nyvaknade intresset för fantasy.

På den punkten är J.R.R. Tolkien svårslagen och i Peter Jackson, mannen bakom den storslagna Sagan om ringen-trilogin, hade författaren en uttolkare som heter duga. Nu är Jackson aktuell med en ny trilogi som tar avstamp i berättelsen om den unge Bilbo Bagger (Martin Freeman). Vilket för oss till en grönskande, jungfrulig miljö som blir betydligt mindre jungfrulig när hobbiten får påhälsning av trollkarlen Gandalf (Ian McKellen) och hans dvärgfölje, offer för den inledande odjursinvasionen.

Den dramatiska inramningen till trots är första akten något av en pärs, för långsam och trög för sitt eget bästa. Men vänta bara tills man får upp ångan och introducerar det färgstarka karaktärsgalleriet med allt vad det innebär av alver, vättar, bergstroll och orcher.

Det borgar för raffel i den högre skolan, visst, men i nyzeeländaren Jackson bor också en romantiker. Och humanist. Så varvas blodsutgjutelsen med seriöst sköna landskap, med hisnande vyer och en undertext som talar för brödraskap och själarnas harmoni.
Men framför allt är Jackson en illusionist, en sagofarbror som trollar fram världar man vågar tro på. Följaktligen är detta ingen ”cirkus”, kallhamrad freakshow, utan ett fängslande och i bästa fall förtrollande drama.