Ulla-Lena Lundbergs far Pehr Lundberg var präst på Kökar. När hon ger ut en roman om en ung prästfamilj i det fiktiva skärgårdssamhället Örarna efter kriget börjar den nyfikna läsaren fråga sig om boken handlar om något som hänt på riktigt. Den frågan kan man strax lämna bakom sig, för det här är på riktigt, det är så riktigt att det skär i hjärtat och vad som verkligen har hänt blir en annan, och i det här sammanhanget mer ointressant, historia.

Romanens viktigaste gestalt, prästen Petter Kummel, är en präst av den sorten man sällan möter i litteraturen. Han är känslig, empatisk och lite naiv utan att ändå vara dum. Det är inte bara folket på Örarna som älskar honom, det gör hans fru, döttrar och läsaren också. I berättelsen om hans välvilliga intresse och osäkerhet, den osäkerhet som får honom att ständigt pejla in andras känslor och hans hustru att svartsjukt hålla andra på avstånd, skapas en bild av ett komplicerat nätverk av relationer som känns sann.

Vad är den här boken egentligen annat än en kärlekshistoria? Om att älska folk fast man känner deras laster och brister? Det är rörande men inte sentimentalt. ”Om Gud är kärlekens Gud älskar har örborna med deras räv bakom örat, varggrin och bockfot, deras rätta ull och lånta fjädrar, deras hartassar och tigerhjärtan. Snabba kast och slängar, hela Guds rörliga skapelse förkroppsligad i dem i glimtar och blänk.”

Is är också en bit prästgårdskultur. Med stigande fascination läser jag om prästfruns relation till korna, om höet som ska skäras och bärgas vid rätt tid, om hur det ska göras och vem som ska ha kaffe och vem som aldrig går hem, om att dörren till prästgården alltid verkar stå öppen, plågsamt öppen. Om sommargäster och seglare, alla dessa som vill ha någonting: en bit av prästen, mat, husrum och själavård.

För mig blir den här boken också en berättelse om att vara barn. Sanna och Lillus, så små de är, blir verkliga på ett sätt som oftast sker bara på film där barnets utsatthet och hjälplöshet accentueras av att man ser deras fysiska litenhet, hur de vuxna, inneslutna i sin egen värld, lämnar dem ensamma på ett golv, i en säng, i en lekhage. Följaktligen handlar Is också om föräldraskap och just porträttet av modern Mona är fulländat.

Ulla-Lena Lundbergs text är gastkramande i sin vardaglighet. Redan då Post-Anton inleder berättelsen med att konstatera att allt vi längtar efter kommer med båt vet läsaren att Lundberg bygger ett pussel. Vi kommer att följa med ut till den här ön, vi kommer att lära känna de här människorna, vi kommer att (liksom alla andra) förälska oss i prästen som är glad för att det är hans natur och vi kommer att växa upp tillsammans med de två små flickorna i prästgården.

Och vi kommer att känna som örborna när de åker i väg.

Sofia Torvalds

Bok: Is
Författare: Ulla-Lena Lundberg
Förlag: Schildts & Söderströms