Recensioner
Bok: Tusen olevda liv finns inom mig
Sofia Torvalds
Tomas Sjödin har skrivit en roman. (Foto: Rickard Eriksson)
När Tomas Sjödin utkommer med en ny bok är förväntningarna skyhöga. Hans trogna läsare har under åren följt med hans lågmälda, fina texter om att leva i en familj med två svårt sjuka barn, och man vill gärna veta hur det går just nu. Att läsa honom är som att läsa ett mejl av en vän som man inte hört av på ett tag.
Men nu har Sjödin skrivit en roman. Det är lite jobbigt eftersom vi läsare förväntar oss att författare ska leverera ungefär den produkt som vi vant oss vid att förknippa med deras brand.
Tusen olevda liv finns inom mig handlar om en frikyrkopastor som sörjer sin fru och som är på god väg att förlora sin tro. Han känner sig likgiltig. En söndag hittar den förbryllade församlingen ett avskedsbrev fasttejpat i predikstolen, och pastorn har kört genom Sverige till en ort där ingen vet vem han är.
När Tomas Sjödin skriver om pastor Bengt Eriksson känner många läsare igen Tomas Sjödin. Eriksson samlar på udda händelser (som ballongfärder), beundrar författaren Birger Norman och skriver brev till sin döda fru. Sättet att samla på citat, händelser och livsöden och sedan sammanfoga dem till en meningsfull helhet känner alla som läst Sjödin igen.
Ändå saknar jag Sjödin. Det beror mest på att Bengt Eriksson helt enkelt inte är en litterär gestalt som man vill trycka till sitt bröst – eller fösa bort i avsky. Han blir lite sådär som han själv känner sig: likgiltig.
Eftersom han mest gör vanliga fundersamma saker tillsammans med sin nya granne som också han är ganska vanlig blir det lite tråkigt helt enkelt. Norman eller ballongerna får aldrig texten att lyfta.
Sjödin skriver säkert (som han brukar), men eftersom texten handlar om fiktiva personer blir greppet lite trevande. Man frågar sig om författaren är så rädd för att läsarna ska anta att huvudpersonen är han själv att han inte vågar låta det bli stort och galet och skrämmande och till och med osympatiskt.
Det låter hemskt, men: fiktion om livet efter att två fruar har dött är inte lika intressant som verklighet om livet efter att två barn har dött.
Författare: Tomas Sjödin. Förlag: Libris, 2011.
Men nu har Sjödin skrivit en roman. Det är lite jobbigt eftersom vi läsare förväntar oss att författare ska leverera ungefär den produkt som vi vant oss vid att förknippa med deras brand.
Tusen olevda liv finns inom mig handlar om en frikyrkopastor som sörjer sin fru och som är på god väg att förlora sin tro. Han känner sig likgiltig. En söndag hittar den förbryllade församlingen ett avskedsbrev fasttejpat i predikstolen, och pastorn har kört genom Sverige till en ort där ingen vet vem han är.
När Tomas Sjödin skriver om pastor Bengt Eriksson känner många läsare igen Tomas Sjödin. Eriksson samlar på udda händelser (som ballongfärder), beundrar författaren Birger Norman och skriver brev till sin döda fru. Sättet att samla på citat, händelser och livsöden och sedan sammanfoga dem till en meningsfull helhet känner alla som läst Sjödin igen.
Ändå saknar jag Sjödin. Det beror mest på att Bengt Eriksson helt enkelt inte är en litterär gestalt som man vill trycka till sitt bröst – eller fösa bort i avsky. Han blir lite sådär som han själv känner sig: likgiltig.
Eftersom han mest gör vanliga fundersamma saker tillsammans med sin nya granne som också han är ganska vanlig blir det lite tråkigt helt enkelt. Norman eller ballongerna får aldrig texten att lyfta.
Sjödin skriver säkert (som han brukar), men eftersom texten handlar om fiktiva personer blir greppet lite trevande. Man frågar sig om författaren är så rädd för att läsarna ska anta att huvudpersonen är han själv att han inte vågar låta det bli stort och galet och skrämmande och till och med osympatiskt.
Det låter hemskt, men: fiktion om livet efter att två fruar har dött är inte lika intressant som verklighet om livet efter att två barn har dött.
Författare: Tomas Sjödin. Förlag: Libris, 2011.
