Jag brukar i smyg drömma om att överge julen. Sätta mig på ett plan, lyfta och vara borta från den där obestämbara känslan av att jag borde vara oerhört effektiv i mina julförberedelser, och dessutom glad och varför inte lite fridfull så här i adventstid.
Jag är inget av allt det där, och en plan har börjat växa sig stark inom mig. I år ska jag fokusera på att inte ha dåligt samvete för att jag inte kan känna det där som olika högtider så lätt belastar oss med.
Stopp! Där flög min högra hand upp. Jag tänker inte ha dåligt samvete för att vresiga, splittrade jag inte kvalar in i julfridsgruppen. Stopp! Vänster hand. Glädje kan man inte forcera. Om den kommer så kommer den.
Egentligen är det inte en så stor sak att steka en skinka, eller till och med få ihop de där klapparna. Det är mer känslorna som gör mig stressad. Att jag upplever att det förväntas av mig att jag ska ta emot julen med ett inre lugn och en glad förväntan. Kanske jag i år bara ska vara just så butter eller trött eller julövermätt som jag känner mig. Men sen är det ju barnen och släktingarna. De förtjänar bättre än så. Så kanske …
Ett par små killar där hemma tassar upp på bara fötter dessa mörka vardagsmorgnar, yrvakna och lika glada varje gång det går upp för dem att de har en chokladkalender att öppna.
Jepp, vi får ta en lucka i taget och se vad som händer. Jag råkade höra Tomas Andersson Wij sjunga i dag: ”Men jag sparar ett leende. För jag vet, det har vänt förut.”
