Att vi dömer och bedömmer andra är något av mänsklighetens gissel. Det gör vi med människor vi känner mer eller mindre, som vi möter flyktigt i folkvimlet eller som vi bara hört talas om. Vi bildar oss snabbt en uppfattning om dem baserat på utseende, ras, kön, för något de sagt, gjort eller som vi tror att de sagt eller gjort.
Vi delar upp oss i vi och de, the good guys and the bad guys. Och de som inte är som vi hör naturligtvis till the bad guys. Vi tar parti för eller emot våra medmänniskor. Vi påstår att vi är toleranta, men i själva verket tolererar vi bara dem som tycker som vi. Den som inte har samma åsikt vill vi inte ha något att göra med. I värsta fall ifrågasätter vi den människans existensberättigande.
Historien är full av exempel på hur man försökt utrota människor, åsikter och hela folkslag som man inte tycker om. Och utrotningsbudskapet sprids än idag. Både av enskilda människor, organisationer, politiker och till och med regeringar. Se bara på xenofobin, antisemitismen och Rohingyafolket.
Jag är inte bättre själv. Redan genom att skriva detta gör jag mig skyldig till att döma mina medmänniskor. Till dem som dömer och dem som inte gör det.
Det är så lätt att skylla allt på Gud. Varför tillåter han som är så god all ondska i världen? Det gör han just för att han är så god. Vem skulle vara kvar om han plockar bort varje människa som skadat någon annan? Domen är ju hans, inte min.
