Jag vägrar vara deprimerad

Jag svarar alltid: ”Jesu död och uppståndelse.” Det är ett för mig självklart svar. Och hela vår civilisation bygger på detta svar, som är kärnan i kristen tro.

Men nästan varje gång skapar svaret svårt bryderi och förvirring hos den uppringande reportern. Menar jag allvar? Reportern förväntade sig ju ett helt annat svar: ”umgås med familjen”, ”ta det lugnt och ha det skönt”.

Han/hon väntade sig inte ”Jesu död och uppståndelse”. Därför att man som regel bara har dimmiga föreställningar om att detta på något sätt hänger ihop med påsken.

Nu är det ju inte tidningarnas mest erfarna och kunniga stjärnjournalister som ringer runt och ställer enkätfrågor. Det är de unga, nybörjarna. Men det är just detta som är problemet. Att de unga nybörjarna inte vet vad påsken är.

Men jag är inte förvånad, egentligen inte ens upprörd. Jag tycker faktiskt mest synd om alla dem som visserligen bor i ”ett kristet land”, men som undanhålls även elementära kunskaper om kristendom.

Det är synd om dem. För de missar så kolossalt mycket. De utlämnas till både spirituell och kulturell fattigdom. ”Den förlorade sonen?” Inte en aning. ”Bergspredikan?” Aldrig hört talas om. ”Vända andra kinden till?” Öööh … vaddå?

Orsaken är naturligtvis den kristendomsfobi som kännetecknar stora delar av det offentliga livet i Sverige. Beröringsskräcken.

Plus ett närmast puerilt behov att provocera och reta de kristna. Bara ett av tusen exempel: En känd modeskribent skrev i en ansedd tidning (Svenska Dagbladet) under påsken en stor artikel om att det i exklusivt mode är populärt att använda kors. Det retade henne. Hon ville istället – på allvar – ha burka på modevisningarna. Rubrik på första sidan: ”Hellre burka än kors.”
Det är lätt att bli deprimerad inför sådana perspektiv. Men för egen del vägrar jag att bli deprimerad. Istället gläder jag mig över att jag är kristen.
 
Jag är tacksam för att jag får vara en del i denna rika verklighet som heter kyrka och kristet liv. Jag jublar över det faktum att kristendomen växer så det knakar i stora delar av världen. Det har aldrig tidigare i historien funnits så många kristna som nu i världen.

Även i Sverige händer det härliga saker. Kyrkor som tidigare stod tomma är plötsligt fyllda till sista plats. Ateister kommer till tro. Journalister talar offentligt om sin tro. Och kanske är det så att det aldrig tidigare har funnits så många verkligt fromma kristna i Sverige som i dag. Ty förr var vi ju tvingade att gå i kyrkan – nu går vi frivilligt.

Så, trots okunnighet och motstånd hos många, ser jag ljust på framtiden. (Fattas väl bara annat – jag tror ju på Gud, som kan förvandla allt!)