Utanför Gamla kyrkan är det parkrestaurering på gång. Trots att en högdragen mås gärna gör mig lunchsällskap överger jag den tomma parkbänken och drar vidare. Lukten i Pestparken gör att den tyvärr gör skäl för sitt gamla namn just i dag.
I Esplanaden tar jag sikte mot en helt tom parkbänk mitt mellan två andra bänkar. På den vänstra sitter det en ung kvinna och en gammal man. Han är mager med tunt grått hår. Trots värmen har han lång, blå paletå och, vilket jag senare ska märka, faktiskt handskar i fickan. Han sitter på högra skinkan, långt ute på kanten, och döljer en flaska renat i vänstra handen. På bänken till höger ligger en annan man avslocknad i solen. Han snarkar. De två hör inte ihop. Det syns tydligt på den paletåkläddes kroppsspråk att han vill att jag ska veta det. Våra blickar möts, vi nickar artigt mot varandra. Jag plockar fram min sallad. Intill den paletåklädde böjer den unga kvinnan sig hungrigt över Paolo Coelhos Adultery. I hennes väska skymtar en pocketguide: ”Venice”. Hon varken ser oss eller slukar något annat än texten.
Jag äter. Ser turisterna som drar förbi. Undrar om han som snarkar är törstig när han vaknar? Undrar vart Adultery ska och om hon älskar någon nu? Undrar varför Paletån klätt upp sig så? Och jag tänker att utan dem var det här ingen stad. Inga bänkgrannar, ingen bänk, inga gator. Utan trängsel – bara tomma hjärtan.
Angår de mig? Vi varandra?
Jo. Svaret måste bli jo.
