Mer än en Åbobo spärrade upp ögonen häromveckan när gatureklamen för de finska kyrkodagarna Kirkkopäivät dök upp på bussar och lyktstolpar.
Och reaktionen var tyvärr inte positiv. Var det här verkligen kyrkan utbrast många förvånat, bestört? Varför ville den saluföra sig så här? Det som upprörde var bilden av den förföriska unga modellen i underkläder, kombinerat med ett minst sagt unket textbudskap som handlade om att behaga en man.
Poängen skulle vara att Jesus sopar bort alla sådana krav. Men ”Jezuz” (en omdömeslös medelåldersillusion om ett ungdomligt tilltal?) – ditklottrade budskap om att du duger som du är räddar inte situationen. Reklamen med den snedvridna kvinnnoklichén befäster tyvärr det som den skulle upphäva: att kvinnan ska vara smal och läcker för att duga (i bakhuvudet: anorexi och förtvivlade tonårskomplex), att hon blir sedd endast genom en man: (i bakhuvudet: en ytterst problematisk kvinno- och jämlikhetssyn).
Bilder är starka saker, på gott och ont. Därför har vi konsten. Därför påverkas, hänförs, njuter vi. Därför upprörs vi till handling, förändring och insikt. Bilderna är också ett språk som talar rakt in i grundstrukturen på människan, till det mest primitiva, till det mest ångestladdade. På ett djupt plan kör det vi ser alltid över det vi vet. Det bränner fast på näthinnan också på destruktiva sätt och triggar mönster som man inte ville.
Därför måste bilder hanteras varsamt och klokt. Det visste kyrkofäderna och de visa i en rad religiösa traditioner. Det är ingen tillfällighet att det existerar bildförbud inom många religioner, ingen tillfällighet heller att Mose lag också handlar om bilden – eller närmare bestämt avbilden. ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild ” kvarstår uttalat inom de reformerta kyrkorna. I dag får just avbilden av den perfekta kroppen unga tjejer att flirta med döden för att uppnå den. Kroppsavguden är något som kyrkan behöver göra allt för att riva ner. Inte tvärtom.
Så varför? Varför valde arrangörerna den här vägen? Själva säger de att det handlar om att väcka uppmärksamhet och diskussion, och att sådana bilder redan finns därute – fast utan Jezuz tillägg. Tanken är god. Den fungerar när det gäller de andra kampanjbilderna. Men om ”diskussionen” man eftersträvade som resultat lika väl kan heta ”förtvivlan”, ”besvikelse”, ”förnedring” kvarstår frågan om det verkligen var värt det. Diskussion till vilket pris som helst är en sorglig parallell till den utstötta med krossad självbild som förnedrar sig till vad som helst i utbyte mot något som ens liknar vänskap.
Kyrkan har ett värdefullt budskap. I desperation över att allt färre verkar intresserade av det får hon ändå inte sälja sig hur billigt som helst. Min kyrka och hennes döttrar – och söner – är mer värda än så.
May Wikström är chefredaktör för Kyrkpressen.
