”Mitt i byn” är ofta dyr i drift

Krasst sett är det ju faktiskt så att det finns betydligt billigare och mer ändamålsenliga utrymmen för en gudstjänstfirande skara som vill samlas en eller ett par gånger i veckan. I vårt land är vi ännu inte där – men i Storbritannien samlas allt fler livliga och växande församlingar inom den anglikanska statskyrkan i fabrikshallar, lagerbyggnader och hyrda offentliga utrymmen. Samtidigt förfaller de gamla kyrkorna därför att ingen längre har råd att underhålla dem. Livet har flyttat ur dem i stället för att gå under med dem.

Det är en framtidsvision som skär i hjärtat. Hos oss har de gamla kyrkobyggnaderna ett djupt känslovärde. För många är de inramningen för de viktigaste brytningsskedena i livet, riterna och högtiderna i glädjens och sorgens tecken. För många av oss är tanken att lägga ner underhållet eller sälja ut hembygdens kyrka ett helgerån, i ordets rätta bemärkelse.

Ändå kvarstår frågan: vem ska betala för den? När nu saken är den att de allt färre medlemmarnas skattemedel inte längre räcker till.

Kyrkoherden i Ingå, Torsten Sandell, kommer i april med ett initiativ där han föreslår en lagändring i kyrkolagen som skulle ge staten ett större ansvar för de gamla kyrkorna. Enligt Sandell är de kyrkobyggnader som uppförts före år 1865 de facto statliga – och då är det logiskt och riktigt att staten också tar ansvar för att de här (dyra) byggnaderna hålls i skick, om de en gång anses vara sådana kulturhistoriskt värdefulla byggnader att kyrkan som institution förutsätts göra detta. Han anser också att kyrkostyrelsen borde räknas till de instanser som kan göra framställningar till statsbudgeten om bevarandet av gamla kyrkobyggnader. Som det nu är har kyrkan inte rätt att kräva statligt underhåll av dem, även om museiverket ibland har skjutit till medel. Den andel av samfundsbeskattningen som kommer kyrkan till del, 2,15 procentenheter, går i detta nu nästan helt åt till att sköta begravningsväsendet.

Utmaningen med de gamla kyrkobyggnaderna kommer inte att minska med åren, tvärtom. De betalande medlemmarna blir allt färre. Till skillnad från vad många tror så skildes kyrka och stat åt hos oss redan år 1869.

Det är en smärtsam men kanske oundviklig framtidsutsikt att det sker en skilsmässa i det dubbelbottnade begreppet kyrka-kyrka.