Foto: Christa Mickelsson
Vår son bär konstant föremål från sitt rum på övre våningen till vardagsrummet i nedre våningen. Vi försöker bära dem tillbaka men han arbetar mycket snabbare än vi. På vårt vardagsrumsbord finns just nu: ett mjukisdjur, en hockeyklubba, en hammare, en stor spegel, Guinness rekordbok, två pingisbollar, den ena av dem trasig, och en roman. Vi slängde den trasiga bollen men han hittade den genast och placerade den triumferande på vardagsrumsbordet igen.
Vi lagar mat, kraftlöst. Vi har mycket bönor men lite av sådant som folk vill äta. Sockerskålen är full med kakaopulver. Jag tömmer den. Nu har vi inget socker.
Den enda lådan i mitt klädskåp som är prydlig är lådan med gymkläder. Gymmet är också prydligt, där finns min tillflykt. När min dotter försöker placera sina lortiga skor i gymskåpet tillrättavisar jag henne omedelbart och föser iväg henne och skorna till skoställningen.
Kaoset i vårt liv får mig att känna mig turvis misslyckad, turvis trött. Jag masskonsumerar inredningstidningar bara för att få titta på städade, vackra hem. Jag exploderar över allt det här gråa som börjar på nytt varje dag: städa, tvätta, laga mat, göra läxor, städa, tvätta. Ändå är läxorna ständigt halvgjorda.
Det här är mitt liv, det finaste jag har. Jag skulle sakna det oändligt om det togs ifrån mig, om dottern packade sina luktande råttor och åkte iväg för evigt, om pingisbollen var kvar i skräpkorgen. Om jag kom hem en dag och allt var rent.
