I veckan diskuterade riksdagen medborgarinitiativet om legalisering av eutanasi. Ordväxlingen bjöd på starka känslor i plenum och kraftigt delade åsikter också inom partierna. Var det hela slutar är svårt att avgöra.
Eutanasidebatten har lyft upp den minst lika viktiga diskussionen om hur vi dör i vårt land i dag. Här är resurserna tyvärr ojämlika beroende på var man är bosatt. Det finns det en hel del outnyttjad sakkunskap om vården i livets slutskede att ta tillvara. Under fjolåret nådde projektet Hyvä kuolema (Den goda döden) cirka åttatusen deltagare som arbetar med sjuka och döende. Det är ett brett upplagt projekt, med allt från seminarier till regelrätt utbildning. Projektet finansierades bland annat av Gemensamt Ansvar och sträcker sig ända in på 2017. I slutet av året startade en lång utbildning av 27 personer, som i sin tur ska kunna utbilda andra när de blir färdiga i april i vår.
En av smärtpunkterna i vården, förutom den ständiga tidspressen, handlar om att det fortfarande är svårt att öppet tala om döden. Människor tas in på vårdinrättningar, där alla vet att de inte längre kommer att lämna dessa levande. Hur någon vill dö borde ingå i vårdplanen och naturligt kunna diskuteras under vårdens gång. Tyvärr är det inte alltid så, i stället har ämnet blivit tabu. Det konstaterade Riikka Koivisto, verksamhetsledare vid Koivikko-hemmet i Tavastehus, vid kyrkans mediefrukost strax innan initiativet överlämnades. Koivisto beklagade att detta tabu ofta lätt leder till ännu en omgång cytostatika. I stället för att patienten får utnyttja en god vård i livets slutskede och förbereda sig inför sin död, blir slutet en utsiktslös medicinsk kamp. Med en mera tillräcklig vård i livets slutskede kommer eutanasifrågan i en annan kontext.
Sjukhusprästen och sjukskötaren Virpi Sipola har mött frågorna i bägge rollerna under sitt yrkesliv. Hon hörde också till de tveksamma. Initiativet ligger i tiden, menar hon. ”Vi har en stark tro på att livet kan kontrolleras och att allt har en lösning som passar oss. Att själv bestämma är centralt.” Trots detta anser hon att ett införande av eutanasi skulle ge felaktiga signaler om åldrande och död. Det kunde antyda att det finns ett skede i livet när själva livet inte längre har något värde. Det förskjuter också perspektivet från en sanning som är svår att ta till sig: Livet är en lång process som slutar med döden. Inför den utgången växer frågorna, inte minst hos den som bär på en obotlig sjukdom. Vad ska hända med mig när jag blir riktigt dålig? Vem tar hand om mig? Redan nu finns det frivilliga som utbildats att möta de här frågorna i miljöer där de anställdas krafter och tid inte räcker till.
Den ensamhet som en döende känner botas inte med eutanasi. Det finns olika slag av lidande, och det själsliga lidandet riskerar att hamna i skuggan av en pragmatisk, om än ibland otvivelaktigt på många sätt barmhärtig, lösning.
May Wikström är chefredaktör för Kyrkpressen.
