En video som jag antagligen inte hade klickat på, för jag är av svagt virke. En pojke i nioårsåldern sitter inlindad i en blå sjukhusfilt med en syrgasmask över ansiktet. Han gråter och kippar efter andan och frågar sköterskan med panik i blicken: ”Kommer jag att dö, fröken? Kommer jag att dö?”
Han sitter på ett sjukhus i Aleppo i Syrien. Sköterskan försöker lugna honom. Pojken berättar att han tittat på några flygplan med sina syskon. Plötsligt har ett plan släppt ut gul rök, klorgas. ”Jag vet inte var mina syskon är”, gråter han.
En stund senare visar videon hur sjukhuset bombas. Personalen river ut spädbarn ur kuvöser för att föra dem i säkerhet någon annanstans. Var detta ”någon annanstans” är vet jag inte. Enligt uppgifter var sjukhuset som visas det sista som inte hade bombats.
Jag sitter stel och kall vid min skärm, med ett hjärta som hamrar på tok för snabbt. Min blick vandrar i väg till fönsterbrädet i mitt arbetsrum. På ett foto i en blå ram sitter mina pojkar tätt intill varandra och tittar tillitsfullt in i kameran. Storebror lutar sitt huvud mot lillebrors fjuniga lockar, ett syskonporträtt på dagis. Och här tar egentligen mina ord slut.
I hopplöshetens flod simmar vi. Vem ska förbarma sig över dessa våra minsta? Alla dessa som borde få bli fotograferade i randiga skjortor, tillsammans med syskon och kompisar. I trygghet, i visshet om att någon älskar och bryr sig och inte vill något illa.
