Skolan, älskad och hatad, visar plötsligt i sin frånvaro vilket socialt rum den utgör. Den erbjuder det dagliga mötet med jämnåriga och vänner. Nu är gemenskapen skingrad för sommarvindarna. För dem som går ut sexan, nian eller dimitterats från det andra stadiets avgångsklass har sammanhanget upplösts för alltid.
För andra är semestertiden en period när de har svårare än vanligt att få hjälp med basbehov som de inte själva kan uträtta på grund av sjukdom eller hög ålder.
Samtidigt är grundinställningen som löper genom hela det finländska samhället den att sommaren är den lyckliga, efterlängtade tiden på året då bekymren ska läggas på hyllan. Det är helt enkelt inte riktigt rumsrent att vara ensam och olycklig på semestern.
Och ändå finns både den andliga och materiella nöden kvar. Den tar tyvärr inte semester. Den är påtaglig bland de gamla som ser servicen försämras när hemhjälparnas antal, inte minst på grund av sparkrav, tunnas ut. Den är outhärdlig för dem i alla åldrar som blir utan någon alls att tala med om bekymmer i allmänhet och om bekymmer hemma i synnerhet.
Ensamheten är en av vårt samhälles farligaste sjukdomar. Den gör så ont att den lockar oss att blunda för den, för att bibehålla drömmen om sommaren. Bilden av sommarparadiset får dessutom ett kraftigt kommersiellt flankstöd.
Kyrkan och frivilligorganisationerna erbjuder därför viktiga kanaler som också fungerar sommartid för dem som behöver vänner och stöd i vardagen.
HelsingforsMission driver en tjänst där volontärer erbjuder engångshjälp, till exempel med att hänga upp gardiner eller fylla i en krånglig blankett. Samma organisation har också krisjour för unga, unga vuxna och deras familjer – på finska hela sommaren, på svenska – tyvärr – med två veckors uppehåll i mitten av juli.
Det är förövrigt inte alls sagt att ensamheten är störst bland de gamla. En svensk undersökning vid Uppsala universitet har vid två tillfällen, med två decenniers mellanrum, pejlat ensamhet bland svenskar mellan 20 och 90 år. Båda mätningarna visar att ensamhetstoppen finns hos dem i trettioårsåldern.
Men hjälpen behövs inte bara för dem som finns ”kvar i stan”. På lokalt håll finns det personer som med en enkel insats gör något som förgyller vardagen, till exempel genom att en sommardag steka plättar på innergården till ett äldreboende. De här insatserna är guld värda. Människorna som utför dem likaså.
