Det är utgångspunkten för en intressant analys i det senaste numret av katolska Signum. Skribenten Charlotta Levay är docent i företagsekonomi i Lund. Hennes resonemang går intressanta vägar utanför de vanliga spåren om ett stressigt arbetsliv. Som ekonom tar hon i stället tag i arbetet som social konstruktion – och synar vad det är vi uppfattar och definierar som värt att betala för.
Tyngdpunkten hos oss är att arbete är lika med lönearbete. Det diskvalificerar en lång rad viktiga och värdefulla sysslor. Samtidigt har det också gjort att måttet på den fullvärdiga samhällsmedlemmen har blivit ”att ha ett lönearbete att gå till”.
Därigenom är grunden för en obeveklig marginaliseringsmekanism lagd. Dels gör den att de som av olika orsaker hamnar på sidan om det avlönade jobbsystemet sakta glider ur samhällsgemenskapen – eller aldrig kommer in i den. Det senare är smärtsamt tydligt både för invandrare, flyktingar och ungdomar som inte lyckats få in foten på arbetsmarknaden. Det följer nämligen en hel del moraliserande i spåren av det hårt präglade arbetsidealet. De som inte har jobb känner sig därför ofta dåliga, dåliga som människor.
Detta tänkande, menar Levay, urholkar de facto begreppet arbete så att den människa som utför det – eller mister detsamma – riskerar att förvandlas från ett subjekt till ett objekt. I stället för en tänkande och handlande varelse blir hon ett objekt, en produktionsfaktor, något som kan utsättas för ”åtgärder” och ”reformer”.
I förlängningen kunde man därför meditera över ifall ordet sysselsättningspolitik egentligen är beviset på samma stora feltänk. Människor ska inte sysselsättas. De ska och vill arbeta – för att det är meningsfullt, för att de njuter av det eller för att de vill kunna försörja sig själva och sina familjer. Det här subjektiva värdet borde hållas högre i kurs.
Vad gör finländarna på semestern? Närmare granskat är berättelsen om den långa räckan av overksamma dagar en illusion. Vi målar huset, ställer till med grillfester, gallrar morötter eller springer maraton utan tanke på att vi snabbt skulle definiera det som jobb om det resulterade i ett lönekvitto. Förr var arbete lika med något som gjorde kroppen trött och musklerna ömma. I dag är det många som strävar efter samma resultat bara på sin fritid, antingen när de städar eller när de går på gymmet, och dessutom betalar för det.
Häromveckan röstade schweizarna ner ett förslag om medborgarlön. Diskussionen kring den har ändå varit viktig, och den diskussion som förs om basinkomst också hos oss är välkommen. Den kunde frigöra oss från centreringen kring det avlönade jobbet. Men det är många bitar som borde fungera för att det varken ska leda till passivering eller att någon mister livsviktiga sociala stödformer.
Att det får oss att grubbla över vad arbetet och människan är värda är däremot bara hälsosamt.
