När vi tar på oss ett plagg som markerar vår grupptillhörighet blir vi delaktiga av ett kollektiv och en tradition. Vi får gå in i en roll som väcker vissa bestämda förväntningar hos de människor vi möter. Ibland kan de här förväntningarna också kännas som krav, men oftare har jag ändå upplevt att prästrollen har burit mig. Samtidigt ska jag inte förneka att det är väldigt skönt att komma hem, ta av mig prästkläderna och igen få känna mig helt som mig själv.
Skoluniformer är något främmande hos oss, men ett viktigt argument för användningen av skoluniformer är att elevernas sociala och ekonomiska bakgrund inte ska synas på klädseln. I en tid då utseende, kroppsbyggnad och trendiga kläder värderas högt redan i unga år finns det de som på allvar talar för behovet av skoluniformer också här uppe i Norden.
Krav på likartad klädsel kan emellertid också vara ett sätt att begränsa och skuldbelägga andra. De starka, men på många håll tämligen nya kulturella traditioner som kräver att muslimska kvinnor ska dölja sin kropp, sitt hår och i vissa fall även sitt ansikte, är ett uttryck för det här. Likt skoluniformerna har man motiverat även det här bruket med att kvinnorna skonas från att vara sexobjekt och hela tiden värderas på basen av sitt utseende. Men i grunden handlar det om att kvinnorna skuldbeläggs för att med sin kropp fresta männen till synd – som om männen inte själva skulle ha något ansvar för att behärska sig.
Den kollektiva samhörighet som uniformen väcker bär också på andra risker. Historien och vår samtid vittnar om hur hyggliga män kan förvandlas till okänsliga våldsmän då de som soldater blir en anonym del av ett kollektiv. Det är som om ansvaret för de egna handlingarna skulle lösas upp då man är klädd som alla andra i förbandet.
I dopet är barnet omslutet av en dopkolt som symboliserar Guds förlåtelse. Ändå är det inte som en opersonlig del av ett kollektiv som vi döps utan som en unik individ med ett eget namn. Vi ikläds Kristus och i den bemärkelsen förenas vi med alla andra kristna. Men vår uppgift är att fylla dopkolten, dopets gåva, med vårt eget unika liv som delar av en befriad gemenskap med uppdraget att göra Guds rike synligt i vår värld.
