Den här gången handlar det om platserna i kyrkomötet och i stiftsfullmäktige. Bägge fördelas i indirekta val, personerna väljs av de förtroendevalda i församlingarna. Det här är orsaken till att valen känns avlägsna för största delen av befolkningen. Men påverka kan man, inte minst genom att se till att goda kandidater ställer upp. Det arbetet börjar på allvar nu. Den 16 november ska kandidatlistorna lämnas in till domkapitlet.
Vid Kp:s rundringning bland kyrkomötesombuden verkar det som om det blir ett större vaktombyte, när åtminstone de högprofilerade lekmannaombuden Peter Lindbäck och Stig Kankkonen lämnar över till någon annan. Att dessutom Åsa Westerlund, som också sitter i Kyrkostyrelsens plenum, hör till dem som tvekar betyder att det är en hel del erfarenhet som riskerar att försvinna ur den svenska gruppen samtidigt. Slitaget på ombuden i kyrkomötet är hårt. De veckolånga sessionerna två gånger om året kryper långt in på kvällskvisten, och ärendenas mängd och omfång gränsar till det omänskliga för dem som samtidigt har ordinarie jobb att sköta. Men just här behöver vi skärpta, insatta och hängivna krafter från Borgå stift.
Däremot är tongångarna från avgående stiftsfullmäktige rent av oroväckande. De har att göra med rent strukturella frågor. Teol. dr Juha Meriläinen beskriver i en utredning av det kyrkliga beslutsfattandet föregångaren stiftsmötet som ”innehållsmässigt onödigt”. Nu ekar samma kritik av det ersättande organet från dess egna led. Den serveras beskt också i Kp av bland annat avgående fullmäktige Kenneth Holmgård och tidigare fullmäktige Linda Lawast-Slotte. Varför blev det inte som det var tänkt?
Skapandet av stiftsfullmäktige föregicks av en dragkamp om lekmannainsyn kontra biskoparnas makt. Resultatet blev att kyrkomötet röstade för att utöka lekmannainslaget i det nya organet. Samtidigt förblev stiftsfullmäktiges befogenheter, uppgifter och ställning i förvaltningen alltför skissartade. Organet blev beroende av de enskilda invaldas geist, särskilt ordförandens, samt domkapitlens välvilja. Nu, när den tredje uppsättningen stiftsfullmäktige står i tur att avgå, är frustrationen uppenbar. ”Många med” garanterar inte automatiskt en maktfördelning. Det handlar också om att få ett klart mandat.
Samtidigt skulle domkapitlen behöva den uppbackning ett stiftsfullmäktige kunde vara. I kyrkans maskineri är biskoparna och deras lilla stab inte den auktoritet de en gång var. Makten och pengarna har glidit över bland annat till Kyrkostyrelsen, men också till penningstarka, stora samfälligheter, där Helsingfors är det ultimata exemplet.
Inte minst för Borgå stift vore det viktigt med den här typen av forum för vision och medbestämmande i ett föränderligt språkligt landskap. Det behövs engagerade krafter, som tas väl emot av de tjänstemän de ska arbeta med och för. Med prästkragar och utan.
