Den största utmaningen i hjälparbetet vid stora katastrofer är att det inte finns någon självskriven part som ska leda helheten. Jordbävniningen i Haiti blev på många sätt ett misslyckande för världens hjälpinsatser. Det var kaos på flygfältet – som kontrollerades av den amerikanska militären – och det strulade i kommunikationen mellan militären och FN:s försök att koordinera närmare 900 olika hjälporganisationers insatser. De mest besvikna talar om den första och den andra katastrofen.
Självklart behövs ändå katastrofinsatserna. År 2005 införde FN den så kallade klustermodellen för koordinering av hjälpinsatser på fältet. Modellen ses som ett mellanting mellan hundraprocentig kontroll från regeringar, stater och självständigt ad hoc-agerande från hjälporganisationer med sin egen värdegrund. Även om modellen inte är utan sina brister så har den gett goda resultat. Den kan bromsa geopolitiska nationella intressen som eventuellt dyker upp också i humanitärt arbete. I Nepal syns till exempel redan spänningen mellan de stora grannarna Kina och Indien, som tävlar i hjälpinsatser. Det ger den nepalesiska staten extra huvudvärk. Som ett led i rädslan att stöta sig med Kina vägrade man tidigt att ta emot en taiwanesisk hjälpstyrka, så tolkar åtminstone omvärlden beslutet.
Klustermodellen kan också hindra att hjälporganisationerna plötsligt konkurrerar sinsemellan – med risk för att infrastrukturen klappar ihop. Inom klustren kommer organisationerna överens om vem som sköter vad, vilka regioner, vilka behov. Om det fungerar som det ska kan det förhindra onödiga överlappningar samtidigt som något annat blir totalt utan omsorg. Arbetet enligt klustermodellen leds av stora FN-relaterade organ, som har resurser att klara trycket att koordinera. Men, det innebär också en rad möten – som kan kännas frustrerande för de hjälparbetare som sitter av dem. I Haiti blev trycket på koordineringen också för stort, till och med för FN. Det flödade in en mängd internationella, nationella och lokala aktörer med varierande resurser och kunskaper, vilket gjorde att det hela brast under trycket av sin egen tyngd. The Guardian höjer därför en barsk pekpinne och konstaterar: Nepaleserna behöver varken våra avlagda t-tröjor eller okunniga do-gooders som äter upp deras mat. Det bästa man kan göra just nu är att donera pengar åt någon som vet vad de gör. Alternativen är många.
