Alla partier har fått samma möjlighet – alla har fått frågorna via sina kanslier och sålunda själva valt att svara eller låta bli. Många har gripit chansen och velat deklarera på vilken värdegrund de står i Europaparlamentet, ifall just de väljs in.
Det är en viktig information till väljarna. Som europarlamentariker kommer de invalda att ingå i ett nytt sammanhang, där gemenskapen blir större och ansvaret bredare än det vore ifall de satt i riksdagen hemma i Finland. Visst, sin nationalitet har de med sig i bagaget – alltid – men de som åker dit med uppdraget att enbart försvara hemlandets intressen är dömda att misslyckas.
På hemmaplan har politikerna de senaste decennierna anklagats för att ha bytt ut sina ideologier mot en strömlinjeformad konsensuspolitik. I EU driver makroplanet dem tillbaka till frågan om värdegrund och övertygelse, vare sig den är politisk eller religiös, och inom de politiska block de ingår i har de denna övertygelse som sitt viktigaste styrinstrument för vilka frågor de vill driva, hur de argumenterar och beslutar. Därför har det faktiskt betydelse vad de tror och tänker.
Hos oss har vi traditionellt skyggat för de intima frågorna om övertygelse. De stämplas ofta som politisk mjukvara av underordnad betydelse.
Därför är det intressant att notera den feedback finländska toppjurister ger unionens lagstiftning när Yle ber några av dem utvärdera vad EU fört med sig för finländskt rättsväsende. De positiva sidorna de räknar upp är pragmatiska: rörelsefrihet, gemensam marknad och en strävan mot enhetliga regelverk. Men skuggsidorna handlar överraskande nog om värden, mjukvaran. Vid Åbo Akademi lyfter Elina Pirjatanniemi, professor i statsrätt och folkrätt, fram att grundläggande mänskliga rättigheter inte har vägt lika tungt som kalla marknadskalkyler, något som synts i unionens åtgärder under den ekonomiska krisen.
Hon får stöd av de andra, som med oro i rösten talar om den ökande polariseringen mellan dem som har och dem som saknar, vare sig det gäller jobb eller pengar. Den polariseringen leder till att kontrollen ovanifrån skärps ytterligare – och emeritusprofessor Matti Mikkola säger rent ut att han sörjer över att beslut har fattats stick i stäv med den nordiska välfärdsmodellen. Den vittrar enligt honom snabbt bort i ett samhälle där de stora är vinnare och de små förlorare. I kriminalpolitiken finns en tendens att medicinera brott med allt hårdare strafflagar. Hela expertenkäten konkluderas i rubriken ”EU-lagstiftningen gav Finland hårda värderingar”. Så blev det innersta trots allt viktigt, ja kanske det viktigaste.
I det ensamma uppdraget har varje EU-parlamentariker därför ett stort ansvar där det gäller att hålla kontakt med den inre kompassen. Den formar framtiden för såväl Pirkko i Kauhava, Witek i Krakow och Javiera i Sevilla. Därför behöver vi faktiskt få veta.
