”Lika” inte alltid språkligt rättvist

Betänkandet kan knappast sägas ha någon substans att komma med till exempel i diskussionen om hur den språkliga samexistensen ska se ut i de obligatoriska samfälligheter som kyrkomötet ska ta ställning till om ett par veckor. Onekligen verkar det som om det jobbiga har sopats över med en rad vackra, men tyvärr rätt tomma, formuleringar. Och kuriost nog utkommer betänkandet med ett lika långt tillägg med en frän avvikande åsikt från en av gruppens egna medlemmar, FD och universitetslektor Marja-Liisa Olthuis. Hon dömer ut betänkandet som halvfärdigt. Den vaga semantiken hör till det Olthuis kritiserar. Till vad förpliktigar till exempel frasen: ”Vi inser att alla behöver få använda sitt modersmål och möta människor med samma etniska bakgrund”? Hon saknar också en tydlig koppling till nationalspråken och lyfter fram – trots att hon är samiskans representant – att just svenskan hade haft nytta av tydliga mål.

Till skillnad från den statliga språkstrategin förankras kyrkans betänkande inte alls lika starkt i nationalspråkstanken. Faktum är att ordet ”nationalspråk”så gott som hela betänkandet igenom ersätts med det vidare begreppet ”modersmål” eller ”språk”. Det kan tyckas generöst, men den konkreta följden är att de smärtpunkter i kyrkan som enkom hör samman med det mindre nationalspråket så gott som helt förbigås i tider när kyrkan måste dra åt svångremmen. I kontrast mot detta kan man ställa resonemanget i Nationalspråksstrategin, där den likaså hårt trängda staten trots allt vågar säga: ”I vissa fall kan emellertid genuin språklig likvärdighet kräva särlösningar för olika språkgrupper eller områden.” Sneglar man på kyrkan igen är det helt uppenbart att just det problematiska begreppet ”särlösningar” är den katt som måste lyftas på bordet när stora enheter skapas över språkgränserna.