Förstås kan man fråga sig exakt vad vi syftar på när vi använder uttrycket. Om jag med ordet ”kyrkan” syftar på hela den globala kristna gemenskapen blir tanken nästan hisnande. Vi har många olika inriktningar och olika uppfattningar i många frågor, men trots det samma Gud och samma Jesus, med andra ord också samma Moder Kyrkan. Om jag menar allvar med påståendet att kyrkan är vår Moder innebär det att när jag som inbiten fullblodslutheran slår mej ner i en baptist- eller pingstförsamlings gudstjänst har jag ”kommit hem till Mamma”, likaså om jag kommer in i en gudstjänst var som helst på jordklotet. Sammanhanget och uttrycksformerna kanske till vissa delar är lite annorlunda än jag är van med men jag är fortfarande hemma vid Mamma Kyrkans matbord. Uppfattar jag verkligen saken så? Kommer jag hem till Mamma också när jag går till en annan församling än min egen? Om svaret är ja är det gott och väl, om inte tyder det på att jag med begreppet ”kyrkan” menar nåt annat.
Ibland verkar det som om vi med kyrkan som vår Moder mer avser vår kyrka som organisation, dess traditioner och seder. Och då vet jag inte om jag längre känner mej lika bekväm med uttrycket. Dels för att definitionen rent principiellt känns mer instängd, dels därför att det på nåt vis antyder att det är kyrkan som organisation, inte som gemenskap, jag värdesätter.
Våra byggnader, strukturer, domkapitel, stiftsfullmäktige, församlingsråd, grupper och körer är tänkta att vara det yttre ramverket som gemenskapen lever i. Begreppet ”Kyrkan” skall syfta på gemenskapen, inte ramverket. Det är inte gudstjänsten som kulturellt begrepp som är viktig utan gemenskapen med de andra gudstjänstfirarna och Gud, det är inte kören som musikaliskt uttryck som är det viktiga utan gemenskapen med de andra körsångarna och Herren vi sjunger om. Vi är kallade att älska Gud, följa Jesus och leva i gemenskap med andra troende. Några direkta riktlinjer om ramverk kan jag inte dra mej till minnes att Jesus skulle ha gett.
Drar man tanken på kyrkan som organisation riktigt till sin spets kan man rent av fråga sig om min relation till kyrkan kan bli osund. Kan jag värdesätta strukturer och former så till den grad att de blir en avgud för mej, så att de skymmer Gud? Kan jag älska Kyrkan mer än jag älskar Gud?
