Vi har ett jobb som väntar oss

”DET BEHÖVS en ny Luther för att kyrkan inte ska spricka”, skriver Hufvudstadsbladet på ledarplats (HBL 31.8).
Hoppsan. Det var en något ny synvinkel. I kyrkan har vi väl snarast brutit arm om hur den gamla Luther ska läsas och tolkas i dagens värld – varav det har uppstått sprickor.
I vår evangelisk-lutherska kyrka har en del hårdläst Luther med samma bokstavstrohet som mot Bibeln. Och hämtat ordagranna citat för kyrkostrider 2025, i by och bygd, i allt från de 95 teserna till Konkordieboken, som Luthers teologiska arvingar fick till över 30 år efter hans död.
Och sedan har vi haft andra som läser Martin Luther uttolkad i 2000-talets sensocialdemokratiska samhälle, 500 år efter reformationen. Där hittar de grunden för demokrati, individualism, stat, folkhem, arbetsetik och gott öl. I det perspektivet splittrar Luther och de olika läsningarna av honom oftast nu mer än de förenar.
MEN VI HÖR vad HBL-skribenten Torsten Fagerholm verkar vilja säga. Och bra att någon lätt utomstående samhällsröst säger det: Nu krävs det någon eller någonting så att kyrkan inte spricker.
Det verkar dessutom i skribentens ögon nu vara angeläget för det halvagnostiska HBL-Svenskfinland att folkkyrkan består, och inte viker sig som ett legotorn hos barnen och kraschar i hundrade oöverskådliga, religiösa bitar.
"Glöden i att som kristen vara med och göra skillnad, och få se resultat."
Finns det någon som kan vara den modiga förnyaren? verkar vara frågan. Någon som kan ge lättheten, glädjen, modet, rötterna i vardagen, engagemanget, som vi ibland har tillskrivit en jovialisk lärofader Luther.
BLAND SOMMARENS intressanta kristna storsamlingar fanns världspingstkonferensen i Helsingfors med folk från närmare 100 länder.
För en del skandinaver och amerikaner var det party time i Ishallen med dånande stadionlovsång, ibland till och med intill förvirring för en del gäster från länder med små och kämpade källarkyrkor.
Men från det globala Syd hördes mer intressanta och lärorika saker. I appeller och samtal identifierade man sociala problem i sina länder. Man byggde skolor. Man såg orättvisor. Man såg hur människor hade ont. Och man trodde på att det här går att lösa i tro på Jesus.
We’ve got work to do! sade de. Här finns jobb att göra! Det här behöver vi ta itu med! Borta var de försagda kristna som under gångna årtionden kom och tackade för vad vita missionärer hade kommit till dem med. Här hade man egen initiativkraft och agens.
EN ENTUSIASM av det slaget behöver Finlands evangelisk-lutherska kyrka, på sitt eget vis. Den glöden kring att göra kan överbrygga klyftor vid vilka vi tänker olika. Att vara med som kristen och göra skillnad, och se resultat!
Det är möjligt att någon behöver bli ett ansikte för den lilla reformationen, och oblygt ställa frågor av samma kaliber som Luther gjorde, men i vår tid. Om samhället och människan, om kyrkan och tron.
Det är möjligt att den förändringskraften inte kommer ur vår tjänstekyrka eller ur dess hierarkier och byråkrati, utan växer fram ur andra källor och goda sammanhang.