2025: Nytt år, nya omöjligheter?

DET ÄR TÄNKVÄRT att två finländska teologer med nya utsiktsposter i Sverige drar slutsatsen att Svenska kyrkan har hittat en ny växel. Och detta av åtminstone en tydlig orsak som sticker ut bland andra.

Det är att man allt mera sällan i Svenska kyrkan letar efter fiender och motståndare inom kyrkan som, först av allt, behöver bemötas och bekämpas. Kan man släppa det kan man tänka så mycket högre och friare, säger de utvandrade Åboteologerna Emma Audas och Patrik Hagman till Kyrkpressen.

En polariserad kyrka kommer nämligen att undvika all utmanande och spännande djupläsning av Bibeln. Är kyrkan mentalt delad blir det bara allt detta arga läro­morr och mummel bland medarbetarna. Och småningom leder det till att den teologiska nyfiken­heten och upptäckarglädjen fryser till is.

FLER UTFÄRDER med församlingar i Finland till Sverige kunde med det snaraste nu inkludera studiebesök i Svenska kyrkan.

Där kan man få se drop-in-dop där invandrarfamiljer i en storstad kommer i kritrandigt och långa festklänningar i siden med hela klanen för att döpa sina barn i Jesu namn.

Eller någon vuxen med en uppen­bart gropig vägsträcka i livet just då komma i enda fina tröjan, böja sig mot dopfunten och bli döpt till Kristus, med sin enda vän som fadder.

Man kan få se en darrande missbrukare bli konfirmerad och sedan få gå in bakom altarringen för att med tårarna rinnande assistera vid nattvarden.

"Öva dig att under 2025 att ge någon ur det andra lägret beröm och respekt för något de gör bra."

Man kan få se stadig beprövad svensk mässliturgi varvad med visa, lovsång, Abba eller stå-cappuccino i vapenhuset efteråt, små omsorgsfullt valda saker som de närvarande känner sig andligen hemma i som i bekväma skor och utan att Jesus fuskas bort.

I FINLAND ser vi mer en hårt direktivstyrd kyrka, vars kyrkomöte så fort det konstituerat sig delar sig i falanger och läger. Det är som vi på livets gråbruna grusplan förr om åren delade oss i två bobollslag. Och de människor i kyrkan som mest av alla behöver bli sedda och kallade in i gemenskapen, laget och ledet, blir uppmärksammade allra sist.

De liberalare i kyrkan drömmer om att ta makten och erövra församlingsråd efter församlingråd, men har i sin kristna kultur lite kraft för själva fotarbetet kvällar och vecko­slut med dem som behöver kyrkan mest.

De konservativare i kyrkan drömmer om att ena sin front och bygga någon gemensam ”bibeltrogen” plattform för att förstärka sina hot om att lämna kyrkan.

Ska det behöva vara så här i längden? Nytt år 2025, och nya omöjligheter?

DET HJÄLPER ibland att kunna le lite åt sig själv också. Att släppa fram självkritik och självironi och också kunna ta sin egen teologiska och ideologiska uppblåsta pönötys med en gnutta humor och salt.

Öva dig att under 2025 att ge någon ur det andra lägret beröm och respekt för något de gör bra, även om ni i vissa knäckfrågor tänker olika.

Lärdomarna från Sverige verkar visa att strider inte luttrar och renar kyrkan. Utan att det egentligen mest bara bromsar oss alla från att göra det vi vet att vi borde.