Att be att vi ska slippa prövningar är ett barns bön – och jag tror att det är just det som är poängen

Den medeltida kartursianmunken Guigo delar in det andliga livet i fyra steg. Målet är ”kontemplation”, där själen får uppleva gemenskap med Gud. Men på vägen dit behövs tre andra steg.

Det första steget är ”läsning”. När jag läser Bibeln och god andlig litteratur så blir mitt mål tydligare och känns mera nåbart. Läsningen förankrar mig i sunda sätt att tänka kring Gud. Möjligen kunde Guigo lita på sina böcker mer än vi kan lita på det oändliga utbud av både bra och dålig undervisning som vi har tillgång till.


Det andra steget kallar Guigo ”meditation”. För honom handlar det om att gå djupare in i de tankar som läsningen ger upphov till. Djupare både i texterna och i mig själv. Om vi läser bra böcker väcker det tankar både om vår tro och om våra egna djupa och ibland dolda motiv. Det är sådant som vi måste våga skärskåda.

Läsning och meditation gör att jag kan börja tro att jag behärskar det andliga livet. Det andliga högmodet lurar på oss.

Här finns dock en risk. Läsning och meditation gör att jag kan börja tro att jag behärskar det andliga livet. Det andliga högmodet lurar på oss. Därför är det tredje steget i Guigos undervisning helt enkelt ”bön”.

Vad menar han med bön? Jo, helt enkelt att vända sig till Gud och be om det vi vill ha. När vi inser att vi bara kan be, och Gud är den som ger, så motverkas vår tendens att komma med anspråk inför Gud. Det goda arbete vi gjort i läsning och meditation renas från prestationstänkande.

När Jesus undervisar om bön lär han att vi ska be ”utsätt oss inte för prövning”. Den raden har orsakat mycket huvudbry genom kyrkans historia. Lär oss inte all mänsklig erfarenhet att det är i prövningarna som vi växer? Vore det inte bättre om vi bad ”hjälp oss att klara de prövningar vi ställs inför”?

I bönen övar vi oss att komma till Gud som ett barn, som helt spontant och naivt ber om det hon eller han vill ha.

Att be att vi ska slippa prövningar är ett barns bön. Och jag tror att det är just det som är poängen. I bönen övar vi oss att komma till Gud som ett barn, som helt spontant och naivt ber om det hon eller han vill ha. Det kanske inte är så ofta som våra spontana önskningar förverkligas. Men i stället öppnas vägen till kontemplation, där Gud ”avbryter detta bedjande och skyndar till själen som längtar efter honom”.

Samtidigt säger Guigo att bön utan meditation är meningslös. Om vi tror att vi kan hoppa direkt till steg tre, utan att tränga in i de svåra frågorna, så är risken att bönen blir en flykt snarare än ett genuint sökande efter Gud. Att bli som ett barn är inte det samma som att inte tillägna sig en vuxen tro.