Vi måste inse att det finns röster som har allt att vinna på att vi ska känna oss fula och misslyckade

Jag läste det första gången i en av de där 90-talets veckotidningar som sa sig vara på kvinnornas sida. Har du stocktjocka vader? Jag visste att jag hade det, det hade jag varit smärtsamt medveten om sedan jag någon gång i tonåren började granska mig själv kritiskt och insåg att jag inte höll måttet. Men jag hade inte hört termen stocktjocka tidigare och jag fann den lite rolig. Så rolig att jag sa till en av kvinnorna i mitt liv att det ju kallas stocktjocka vader, det där som hon och jag har. Jag tänkte väl att vi kunde mötas i det, på något sätt.

Men vet ni vad? Hon visste inte att hennes vader var stocktjocka.

Men vet ni vad? Hon visste inte att hennes vader var stocktjocka. Inte så där som i att hon inte kunde termen, utan så där som i att hon aldrig hade reflekterat kring att också vader kunde vara fel. Det var alltså inte bara mage, rumpa, hår, lår och överarmar som kunde bryta mot normer. Också vader kunde tydligen göra det. Jag gav henne det oket. Och fortfarande, ett halvt liv senare, tänker jag på det ok jag gav henne nästan lika ofta som jag tänker på att mina vader inte är som någon har sagt att de borde vara.

Sådant som ansågs vara extremt för bara tio år sedan är plötsligt var mans – eller rättare sagt var kvinnas – skönhetsrutin.

Den utseendehets som alltid har funnits hittar bara fler och fler uttryck. Skönhetsoperationer, fillers, botox, fransförlängning, spraytan och permanent eyeliner och läppstift … Sådant som ansågs vara extremt för bara tio år sedan är plötsligt var mans – eller rättare sagt var kvinnas – skönhetsrutin. Det höjs röster om att alla har rätt att göra vad de vill med sina egna kroppar, att ingen annan har rätt att komma och döma. Och nej, så är det. Men att tro att din skönhetsoperation inte påverkar någon annan än dig själv är fruktansvärt naivt. Vi ger hela tiden varandra olika slags ok.

Jag tror inte att himlen är en plats där alla är slätrakade och fria från celluliter.

Jag tror inte att himlen är en plats där alla är slätrakade och fria från celluliter. Jag tror inte att himlen är en plats utan stocktjocka vader. Men jag tror att himlen är en plats där vi kan se förbi de där ytligheterna och se det som faktiskt spelar någon roll. Och jag tror att vi som vill se mer av himmelriket på jorden behöver sträva efter att se mer av det redan här och nu och efter att ge varandra färre ok. Det är inte lätt, hälsar hon som använder mascara nästan varje dag, plattång efter nästan varje hårtvätt och rakhyvel precis varje sommar. Men vi måste försöka ändå. En början kanske kan vara att problematisera mera. Inse att det finns röster som har allt att vinna på att vi ska känna oss fula och misslyckade. Och försöka höra Rösten med störst R som mitt i bruset viskar att vi är så underbart skapade.