Har KD någon smärtgräns i regeringsförhandlingarma?

LIV OCH RÖRELSE är det på Ständerhuset i Helsingfors, där det förhandlas om Finlands nästa regering. Och inte bara där, utan också ute på förhandlarnas sociala medier.

Precis som drönare plötsligt dyker upp som element i modern krigföring, så är pikar på sociala medier det när man bildar regering 2023.

BLAND DE mindre partierna i regeringsförhandlingarna har det varit upprört särskilt bland SFP:s väljare internt, men också utåt mellan SFP och det sannfinländska partiet.

När en av de sannfinländska riksdagsleda­möterna, från Karleby med 14 000 röster i ryggen, antydde att SFP enbart är med för att ”röra om i kortpacken” väckte det ont blod.

Sannfinländarnas ordförande Riikka Purra har vid mikrofonbordet på Ständerhuset hållit sig till den städade politikerliturgin, men sedan gått hem för att på Twitter håna hur tungt det måste vara att hela tiden vara sådana ”världskramare” som man tycks vara i de andra partierna.

En del SFP-rutinväljare frågar som Helsingforsledamoten Eva Biaudet varför SFP överhuvudtaget har satt sig till bords med Sannfinländarna. Och därmed bäddar för att en ny radikalare variant av partiet kan nå regeringsmakten.

FRÅN KRISTDEMOKRATERNA, det andra lilla partiet på Ständerhuset, hörs en öronbedövande tystnad. Ändå torde man även som kristen, demokrat och kristdemokrat kunna förutsätta en städad samtalston och en respekt, mellan människor, mellan politiker.

Riksdagsledamot Mauri Peltokangas (Sannf) tog till könsord när han skrev om de små partierna på sociala medier. På Kyrkpressen censurerar vi bort hans f-ord och ska inte återge det.

Men på Ständerhuset verkar KD:s Sari Essayah från pingstkyrkan och Peter Östman från bönehusens Österbotten mest bara blinka förläget och le blitt åt övertrampen – för att det trots allt vankas en väldig glassportion till efterrätt för den som nu väntar snällt.

DET ÄR INTE ens en fråga om värderingar att erkänna att vårt land håller på att skuldsätta sig i en takt som måste bromsas. Men när miljarderna ska sparas in så handlar det om värderingar. Vem är det som ska spara? Ska det gå som i versen om hur den som har lite ska bli fråntagen också det hen har?

Den avgående regeringen ville driva klimatåtgärder, men ansåg att de behövde göras socialt rättvist (frågan är förstås om det lyckades). Enligt samma princip behöver den nya regeringen kunna driva sina mål, skonsamt för de svagaste.

Det har också den evangelisk-lutherska kyrkan slagit fast som nummer ett i sina krav på regeringsprogrammet – minskade klyftor i samhället för att trygga samhällsfreden. Ekonomisten Sixten Korkman har varnat i samma ton: att spara kan bli dyrt; samhällskroppen tar skada.

I DEBATTEN verkar det finlandssvenska sociala frisinnet kring SFP vara en stark och medveten moralisk kraft, överraskande kanske mera så än de ”kristna värderingar” Kristdemokraterna hänvisar till för att få väljare.

Sannfinländarna bullrar om skuret bistånd, om skadliga invandrare och raljerar om mänskliga rättigheter som tjafs. Här talar SFP om sin ribba när det gäller värderingar nästan varje dag. Hos KD är det är tyst. Frågan är om partiet har någon smärtgräns alls.